Wickmanit

Kristallerna är ofta oktaedriska och når upp till omkring 4 mm. Streckfärgen är vit och spaltningen god efter kubens ytor. Kubisk symmetri ger optisk isotropi, medan färgen varierar avsevärt mellan olika prov.

Idealformeln innehåller tvåvärt mangan, fyrvärt tenn och hydroxylgrupper. I material från Pitkäranta visade mikrosondanalyser omfattande variation mellan mangan-, magnesium- och järnrika sammansättningar, ibland inom mikrometerstora områden. Cellkant, brytningsindex och densitet ändrades med sammansättningen. Resultaten gäller de analyserade karelska proven och är inte nya analyser av Långbanmaterial.

Neutrondiffraktion på syntetisk wickmanit vid 4 K visade att väteatomerna fördelas över två lägen. Studien jämförde även syntetisk schoenfliesite och burtite. Laboratorietemperaturen beskriver mätningen och är ingen uppgift om mineralets naturliga bildningstemperatur.

I Långban är wickmanit beskrivet i magnetitmalm och i skarn med jakobsit, richterit och manganhaltig biotit. Bementite, allaktit, kalcit, baryt och magnetit är dokumenterade följeslagare. Den sena lågtemperaturbildningen skiljer wickmaniten från den äldre metamorfosen som präglat malmförekomsten.

Namnet hedrar Franz-Erik Wickman för hans insatser inom Långbans mineralogi. Beskrivningen av Moore och Smith publicerades 1967, efter artens IMA-godkännande 1965. Typmaterial bevaras bland annat vid Naturhistoriska riksmuseet.