Mineral

I både Långban och Kitteln i Nordmarksfältet finns material som hör till adelitens ursprungliga svenska beskrivningshistoria. Adelit är ett sällsynt kalcium- och magnesiumarsenat, och de två värmländska förekomsterna har delvis olika mineralsällskap.

I gruvrummet Japan i Långban hittades på 1910-talet några få stenar med små rundade kristallgrupper som senare fick namnet akrochordit. Mineralet innehåller mangan och arsenik, men det är framför allt fyndhistorien och den vårtliknande formen som gör arten lätt att minnas.

Albit är ett vanligt fältspatmineral i graniter, pegmatiter och flera andra bergarter. Det är den natriumrika ändleden i plagioklas, en serie fältspater där förhållandet mellan natrium och kalcium varierar. I handprov är det därför ofta lättare att känna igen ett mineral som plagioklas än att säkert avgöra att det är just albit.

Allaktit är ett mangan- och arsenikhaltigt mineral vars namn syftar på en optisk egenskap: kristallen kan visa olika färger beroende på ljusets svängningsriktning. Fenomenet kallas pleokroism. Mineralet beskrevs från Mossgruvan i Nordmarksfältet och förekommer ofta som små rödbruna eller purpurröda kristaller.

I Åskagens grovkorniga pegmatit finns mörka allanitkorn som kan vara mindre än vad bergartens stora kristaller först antyder. Allanit-(Nd) är den neodymdominerade arten och förekommer där i ett mineralsällskap rikt på sällsynta jordartsmetaller.

Svarta allanitkanter runt omvandlade mineral i Åskagens pegmatit kan se enhetliga ut men ändå ha olika kemisk sammansättning. Allanit-(Y) är den yttriumdominerade arten; mörka korn kan inte namnges säkert enbart efter utseendet.

Alluaudit är ett fosfatmineral med natrium, mangan och järn. Fosfater innehåller grupper av fosfor bundet till syre. Det förekommer bland annat i granitpegmatiter, mycket grovkorniga bergarter där fosfatmineral kan förändras i flera omgångar. Alluauditens förekomst vid Varuträsk nära Skellefteå är väldokumenterad.

I små gångar och hålrum i Långbans mörka järnmalm kan nästan färglösa kristaller av aminoffit framträda mot underlaget. Mineralet är ett kalcium- och berylliumhaltigt silikat som beskrevs 1937 och fick namn efter Gregori Aminoff.

Antimon kan förekomma naturligt som mineral bestående av själva grundämnet antimon, med den kemiska symbolen Sb. Denna form kallas gediget antimon. Mineralet är tennvitt och metallglänsande men också mycket sprött. Sala silvergruva har en särskild plats i dess tidiga beskrivningshistoria.

Ett gammalt Långbanprov som hade märkts som dixenit visade sig vid närmare analys innehålla ett annat mineral. Den nya arten fick namnet arakiit, och skillnaden låg framför allt i atomernas ordning och kemin, inte i den rödbruna färgen.

Armangit är ett mörkt mangan- och arsenikhaltigt mineral från Långban. Namnet är sammansatt av delar av orden arsenik och mangan. Kristallstrukturen rymmer dessutom karbonatgrupper, där kol är bundet till syre — en detalj som inte går att läsa av mineralets svarta eller bruna utseende.

I Östanmossas fluorrika skarn förekommer små gröngula korn med en ovanligt komplicerad blandning av sällsynta jordartsmetaller, bor, arsenik och fluor. De hör till arten Arrheniusite-(Ce), där sammansättningen är mer utmärkande än någon särskild kristallform.

Vid Hålsjöberg i Värmland finns en ovanlig kyanit- och fosfatrik bergart där arrojadit-(SrFe) bara uppträder i mycket små korn. För att förstå mineralet är därför värdbergarten och mikroskopiska relationer viktigare än färgen på ett handprov.

Arseniopleit är ett manganhaltigt arsenat från Sjögruvan nära Grythyttan. Arsenater är mineral där arsenik ingår i syrebundna grupper. Här sitter mineralet i sprickfyllnader och smala gångar i bandad dolomitsten. Färgen kan vara körsbärsröd eller brunröd, men även gula, grå och mörkgröna nyanser förekommer.

Arsenoklasit är ett rött till orangebrunt manganarsenat från Långban. Det blev urskilt från liknande mineral genom sin mycket tydliga spaltning: kristallen kan dela sig längs bestämda plana ytor. Namnet syftar både på arseniken i mineralet och på denna benägenhet att spalta.

I Västanå järngruva förekommer ljusa, ibland laxrosa mineralmassor där fosfor och kisel ingår i samma kristall. Det mineralet är attakolit, ett kalcium-, mangan- och aluminiumhaltigt silikofosfat som sällan visar tydliga fria kristaller.

Glänsande spaltytor är ett av de tydligare dragen hos augelit, ett aluminiumfosfat som först beskrevs från Västanå i Skåne. Det tidiga svenska materialet saknade välutbildade fria kristaller, vilket senare fynd från andra delar av världen hjälpte mineraloger att komplettera.

Barylit är ett barium- och berylliumhaltigt silikat från Långban. Det kan vara vitt eller färglöst och ändå ha hög densitet. Namnet kommer av grekiskans ord för tung. Till skillnad från flera andra ljusa, täta mineral är barylit dessutom hårt: hårdheten ligger omkring kvartsens på Mohs skala.

Barysilit är ett bly- och manganhaltigt silikat med svensk typlokal vid Harstigen nära Persberg. Det kan vara färglöst eller svagt rosa, med pärlemorglans på spaltytorna. Den höga densiteten ligger bakom namnets första del; den andra syftar på kisel. Mineralet är samtidigt mjukt och sprött.

Bastnäsit-(Ce) är ett ceriumrikt, fluorhaltigt karbonatmineral som fått sitt namn efter Bastnäs vid Riddarhyttan i Västmanland. Bastnäs är mineralets typlokal och en klassisk svensk fyndplats för mineral med sällsynta jordartsmetaller.

Två mycket olika malmmiljöer — Sätra i Sverige och Uchucchacua i Peru — ingick i samma ursprungliga beskrivning av Benavidesite. Mineralet är ett bly-, mangan- och antimonhaltigt sulfosalt som oftast förekommer i små metalliska korn.

Bergslagit är ett ljust arsenatmineral med kalcium och beryllium. Det beskrevs från Långban och fick namn efter Bergslagen. I det undersökta materialet löper mineralet som tunna ljusa gångar genom finkornig hematitmalm. Kontrasten mot den mörka järnmalmen gör förekomstsättet mer iögonfallande än den enskilda kristallens färg.

Berlinit är ett aluminiumfosfat med typlokal vid Västanå järngruva i Skåne. Det kan vara färglöst, blekgrått eller svagt rosa och förekommer ofta som kornigt material. En särskilt intressant egenskap finns på atomnivå: kristallstrukturen är nära besläktad med kvartsens, trots att berlinit innehåller aluminium och fosfor i stället för kisel.

Små blågrå metallglänsande kristaller från Nordmarksfältet ingick i den ursprungliga beskrivningen av Berryite. Mineralet är ett sulfosalt där koppar, silver, bly och vismut ryms i samma kristallstruktur.

I Skrikerums selenidmineralisering förekommer små silvervita till blygrå partier som kan anlöpa blåaktigt med tiden. Ett av dessa mineral är berzelianit, där koppar är bundet till selen.

Berzeliit är ett ofta gulorange mineral från Långban med en granatliknande kristallstruktur. Det är ett arsenat, där arsenik är bundet till syre, som också innehåller natrium, kalcium och magnesium. Färgen kan göra små korn i manganmalmen iögonfallande även när de saknar tydliga kristallytor.

Blatterit bildar svarta, smala kristaller i Nordmarksfältets manganrika malm. Mineralet innehåller bland annat mangan, antimon och bor. Det hittades i gruvavfall vid Kitteln, men det har funnits osäkerhet om vilken gruva materialet ursprungligen kom från.

Blixit är ett ljust blymineral från Långban. Det innehåller bly, syre, klor och hydroxylgrupper, där syre och väte är bundna tillsammans. Trots den höga blyhalten är mineralet vanligen blekgult till gulorange och kan uppträda som tunna beläggningar snarare än tydliga fristående kristaller.

När äldre järnsulfider vittrar kan nya sulfatmineral växa i sprickor och på ytor. Botryogen är ett orange till rött, vattenhaltigt järn- och magnesiumsulfat från Falu gruva som hör till just ett sådant senare förändringsskede.

Brandtit är ett kalcium- och manganhaltigt arsenat från Harstigens gruva i Värmland. Arsenater innehåller arsenik bundet till syre. Kristallerna kan vara färglösa eller vita och sitta i små stråliga grupper. Mineralet hör till Harstigens rika sällskap av mangan- och arsenikmineral, där även mycket små prov kan innehålla flera olika arter.

Ett museiprov som Naturhistoriska riksmuseet köpte 1910 visade långt senare sig representera en egen mineralart från Brattforsgruvan. Brattforsite är ett orange till rödbrunt mangan- och arsenikmineral med klor.

Britvinit är ett blyrikt silikatmineral från Långban som bildar mycket små, ljusa plattor. De kan vara färglösa till blekgula och ha stark glans. Särskilt utmärkande är skillnaden mellan tunna, böjliga lameller och tjockare plattor som är spröda.

Bromellit är naturlig berylliumoxid, ett mineral med den enkla formeln BeO. Vid Långban förekommer det som vita till gräddvita kristaller i kalcitgångar. Mineralet är ovanligt hårt, men dess ljusa färg kan göra att det smälter in bland andra ljusa mineral i provet.

I Jakobsbergs mangan–järnmineralisering finns en ovanligt bariumrik medlem av fältspaterna. Celsian har fortfarande ett ganska typiskt ljust fältspatsutseende, men bariumet gör både sammansättningen och densiteten annorlunda.

Bastnäs har en särskild plats i historien om sällsynta jordartsmetaller, och cerit hör till de mineral som står mitt i den berättelsen. Den nuvarande arten Cerit-(CeCa) är ett ceriumrikt silikat vars namn och klassifikation preciserades så sent som 2023.

Chlorapatite är den klordominerade medlemmen i apatitgruppen, med formeln Ca5(PO4)3Cl. I handprov kan mineralet se ut som vanlig vit apatit, och just därför är kemin viktigare än färgen när arten ska bestämmas.

Ett manganrikt amfibolprov från Hilläng som först beskrevs på 1800-talet fick 2024 en modern artidentitet: klino-ferro-suenoit. Arten är järn- och manganrik. Gamla museiprov kan omtolkas med moderna undersökningar av kemi och kristallstruktur.

I Skrikerums gruva sitter crookesit som mycket små metallglänsande korn i ett ovanligt sällskap av selenmineral. Arten innehåller koppar, tallium och selen, men kornen är oftast för små för säker bestämning med blotta ögat.

Delhuyarit-(Ce) är ett sällsynt ceriumrikt silikatmineral från Nya Bastnäs i Västmanland. Arten beskrevs från ett enda känt prov och utmärker sig inom chevkinitegruppen genom ett ovanligt högt innehåll av volfram.

Bakom dixenitens mörkt rödbruna till nästan svarta utseende finns en ovanligt komplicerad kombination av mangan, arsenik, kisel, järn och koppar. Mineralet kommer från Långban och rymmer både arsenit-, arsenat- och silikatgrupper i samma kristall.

Dollaseit-(Ce) är ett ceriumrikt mineral i epidotsupergruppen från Östanmossa vid Norberg. Det beskrevs först 1927 som ”magnesium ortit”, men nya analyser flera decennier senare visade att materialet inte bara var en magnesiumrik variant av allanit.

I Långban och Harstigen förekommer ett mycket tungt gulgrönt blymineral vars struktur har fått en ny tolkning i modern tid. Ecdemit innehåller bly, arsenik, syre och klor och blev dessutom centrum för ett mer än hundra år gammalt namnproblem.

Ericssonit är ett barium-, mangan- och järnsilikat från Långban. Mineralet är djupt rödsvart och förekommer i manganrika skarn, men namnet förbinder den mineralogiska historien med en helt annan del av svensk teknik- och industrihistoria.

I små hålrum i Långbans magnetitförande dolomit kan extremt tunna färglösa kristallplattor av erssonit växa. Arten godkändes 2021 och hör till en sen, lågtempererad mineralassociation jämfört med den äldre malm- och skarnbildningen.

Eukairit är ett tungt silver-, koppar- och selenmineral från Skrikerums gruva i Östergötland. På en frisk yta är det ljust metalliskt, men det kan snabbt anlöpa mot orange. Mineralet hör till samma ovanliga selenidmiljö som bland annat crookesit och berzelianit.

Eveit är ett manganarsenat från Långban som oftast är äppelgrönt eller blekgult. Arten beskrevs på 1960-talet och har en ovanligt tydlig namnkoppling till ett annat mineral: adamiten.

Ett mörkt amfibolprov från Jakobsberg uppmärksammades redan 1914 som en ”märklig hornblände”, men först med modern analys kunde materialet få en egen artidentitet. Ferri-taramite är en järnrik amfibol från det mangan- och bariumrika skarnet.

Ferriperbøeit-(Ce) är ett ceriumrikt, järnförande silikatmineral från Nya Bastnäs i Västmanland. Arten beskrevs 2018 och förekommer i direkt kontakt med flera av Bastnäs klassiska REE-mineral.

Ferro-papikeit är en järnrik amfibol från Nordmark i Värmland. Den har ortorombisk kristallsymmetri och beskrevs från en metamorfoserad ljus vulkanisk bergart där kornen är synliga men inte tillräckligt särpräglade för säker artbestämning.

Bakom det enkla ortnamnet filipstadit döljer sig en ovanligt ordnad oxidstruktur. Mineralet kommer från Långban och innehåller mangan, järn och antimon i en spinellbesläktad kristalluppbyggnad.

I små håligheter i Långbans hematit kan finnemanit uppträda som gråsvarta skorpor eller ofullständigt utbildade kristaller. Det är ett blyarsenit med klor och en svensk typart vars höga täthet står i tydlig kontrast till den låga hårdheten.

Flinkit är ett manganarsenat vars tunna kristaller kan samlas till små rosetter och fjäderlika grupper. Typmiljön är Harstigens magnetitmalm nära Persberg, där mineralet har hittats i smala gångar tillsammans med flera andra mangan- och arsenikmineral.

I Tallgruvans bor- och magnesiumrika skarn kan fluoborit bilda färglösa eller vita nålar, ibland ordnade i solfjädrar eller stjärnformiga grupper. Mineralet är ett magnesiumborat och Tallgruvan i Norberg är dess typlokal.

Fluocerit-(Ce) är en ceriumdominerad fluorid från granitpegmatiter vid Broddbo och Finnbo nära Falun. De två svenska typförekomsterna knyter mineralet till en äldre svensk forskningshistoria om sällsynta jordartsmetaller.

Fluorbritholite-(Nd) är ett neodymiumdominerat mineral från Malmkärra järngruva vid Norberg. De små kornen är makroskopiskt diskreta, men visar hur neodymium kan bindas i en bestämd mineralfas i Bergslagens REE-förande skarn av Bastnästyp.

Fluoro-leakeite är en litiumhaltig amfibol beskriven från Norra Kärr. Där förekommer den som små ljust grönblå kristaller i nefelinsyenit, tillsammans med albit och aegirin.

Folvikit är ett mangan- och antimonhaltigt borat som identifierades i skarnmaterial på varpen vid Kitteln i Nordmarksfältet. Provet har en tydlig fyndplats, men gruvan som det ursprungligen bröts ur är fortfarande osäker.

Fredrikssonit är ett magnesium- och manganborat från Långban. De rödbruna prismorna finns i den metamorfoserade järn- och manganmalmen och kan sitta bland flera andra bor- och manganmineral.

Freedit är ett bly- och koppararsenit med klor från Långban. Den klart gröngula färgen gör materialet iögonfallande, särskilt mot mörk andradit- och magnetitmalm, men den kemiskt blyrika sammansättningen visar sig också i mineralets stora täthet.

Friisite är ett bly- och aluminiumsilikat med klor som upptäcktes i ett äldre museiprov från Canberra-rummet i Långban. Fyndet visar hur bevarat samlingsmaterial kan rymma en art som blir vetenskapligt beskriven långt efter att provet lämnade gruvan.

Gabrielsonit är ett svart, starkt glänsande bly- och järnarsenit från Långban. Arten är också ett tydligt exempel på varför äldre typmaterial bevaras: en modern omundersökning förändrade förståelsen av dess kemi.

Gadolinit-(Nd) är ett neodymiumdominerat berylliumsilikat från Malmkärra vid Norberg. De olivgröna kornen hör till Bergslagens järn- och REE-skarn av Bastnästyp, en annan geologisk miljö än den pegmatit där den närstående gadolinit-(Y) först beskrevs.

Gadolinit-(Y) är ett yttriumdominerat berylliumsilikat med typlokal i Ytterby gruva på Resarö. Det förekommer främst i granitpegmatiter och kan finnas som svarta till grönsvarta korn eller kristaller med glas- till fettglans.

Gahnit är ett zink- och aluminiumoxidmineral från Falu gruva och tillhör spinellgruppen. Hårda mörkgröna till blågröna kristaller kan bevaras även när den omgivande bergarten bryts ned.

Galenobismutit är en bly- och vismutsulfosalt med typlokal i Ko gruva i Nordmarksfältet. Mineralet kan bilda metallglänsande nålar, smala lister och tunna blad i hydrotermala malmförekomster.

Ganofyllit är ett manganhaltigt skiktsilikat från Harstigen. Ljusbruna till rosa, starkt glänsande blad ger mineralet ett glimmerlikt utseende som speglar dess skiktade uppbyggnad.

Ganomalit är ett bly- och kalciumsilikat från Långban. Färglösa till grå korn kan ha stark glas- eller hartsglans, men mineralet är mycket sprött och förekommer både som korta prismor och oregelbundna partier.

Garpenbergite är ett mangan- och antimonmineral från Garpenberg Norra. Typmaterialet samlades på 900-metersnivån i sprickigt, karbonatrikt manganskarn inne i Garpenbergs zink-, bly- och silvermalmssystem.

Gatedalit är ett zirkoniumhaltigt manganmineral från Långban. Arten identifierades som mycket små grå korn i hausmannitrikt skarn från varp vid Nya Schaktet.

Geokronit är en blyrik sulfosalt med antimon och arsenik, och Sala silvergruva är dess typlokal. Mineralet kan bilda tavelformiga kristaller men förekommer också som blygrå, mjuka och metallglänsande partier.

Gladit är en koppar-, bly- och vismutsulfosalt från Gladhammars gruvor. Små blygrå prismor kan sitta inneslutna bland andra sulfidmineral, med en metallisk karaktär som gör dem tydliga men inte artspecifika.

Gonyerit är ett manganhaltigt skiktsilikat från Långban. Tunna bruna blad kan växa i rosetter eller stråliga grupper och visar genom sin tydliga spaltning mineralets skiktade karaktär.

Goryainovite är ett kalciumfosfat med klor från Stora Sahavaara i Norrbotten. Arten identifierades som mikroskopiska, färglösa inneslutningar i magnetit och har därför inget realistiskt kännetecken för handprov.

Gudmundit är ett järn- och antimonsulfidmineral från Gudmundstorp norr om Sala. Små silvervita till stålgrå prismor kan tvillingbildas till kors eller fjärilslika grupper.

Hammarit är en koppar-, bly- och vismutsulfosalt från Gladhammar. Mineralet förekommer som små korta prismor eller nålar med metallglans och en stålgrå färg som kan dra svagt åt rött.

Harstigit är ett berylliumhaltigt silikat från Harstigen nära Persberg. Färglösa korta prismor sitter i öppna sprickor i den metamorfoserade manganmalmen.

Hedenbergit är en kalcium- och järnrik pyroxen med typlokal i Mormorsgruvan vid Tunaberg. Den är vanlig i vissa järnrika skarn och känns i handprov först igen som pyroxen, inte säkert som just hedenbergit.

Hedyfan är ett kalcium- och blyarsenat med klor från Långban. Det kan bilda färglösa, vita eller svagt färgade kristaller och kompakta partier i blyhaltig manganmalm.

Hematolit är ett mangan- och magnesiumarsenat från Mossgruvan i Nordmarksfältet. De rödbruna kristallerna är ofta tjockt tavelformiga och kan vara böjda eller se romboedriska ut.

Hematophanite är ett bly- och järnhaltigt oxykloridmineral från Jakobsbergs gruva i Värmland. Små rödbruna tavlor kan se mörka och nästan metalliska ut, medan tunna kanter släpper igenom blodrött ljus.

Hisingerit är ett vattenhaltigt järnsilikat med en lång och delvis svårtolkad svensk upptäcktshistoria. Materialet är ofta mycket finkristallint och bildar svarta till brunsvarta omvandlingspartier med glas- eller fettglans.

Hiärneit är ett zirkonium- och manganhaltigt oxidmineral från Långban. Typmaterialet finns i flogopitrikt skarn med magnetoplumbit, fluorapatit, oxyplumboroméit, pyrofanit och jakobsit.

Hjalmarit är en natrium- och manganhaltig amfibol från Långban. I manganrikt skarn med rodonit och kvarts bildar den gråvita, glasglänsande prismor med tydlig amfibolspaltning.

Holmquistit är en litiumhaltig amfibol från Utö. Blå till violetta nålar och stråliga kärvar kan utvecklas i bergarten runt litiumpegmatiter, där litium har lämnat pegmatiten och bundits i nya mineral.

Hugotibergit är ett kalcium- och blyhaltigt silikat med sulfatgrupper från Långban, godkänt som mineralart 2026. Den är kalciumdominerad analog till roeblingit.

Hyalotekit är ett komplext bariumhaltigt borosilikat från Långban. Grova vita eller grå partier med två tydliga spaltriktningar kan påminna om fältspat, trots en helt annan sammansättning.

Hydrocerussit är ett hydroxylhaltigt blykarbonat beskrivet från Långban. Det bildar tunna vita eller färglösa tavlor och fjäll, ofta med tydlig basal spaltning.

Hydroxylhedyfan är ett kalcium- och blyarsenat från Långban, nära besläktat med hedyfan. Färglösa prismor finns i karbonatförande sprickor i braunit- och hausmannitförande malm.

Hyttsjöit är ett komplext skiktat blysilikat från Långban, upptäckt när äldre museiprov undersöktes på nytt. Färglösa korn kan ha oregelbundna eller skelettartade konturer och stark diamantglans.

Håleniusit-(La) är en lantandominerad oxyfluorid från Bastnäs. Det gula, pulverartade materialet består av mycket små korn och har bildats sekundärt genom omvandling av bastnäsit-(La).

Igelströmit är ett järn-, antimon- och blyhaltigt oxidmineral från Långban, godkänt som mineralart 2021. Kristallstrukturen är bestämd och en syntetisk motsvarighet är känd; struktur och sammansättning avgränsar arten.

Ingersonit är ett kalcium- och manganantimonat från Långban. Små brungula kristaller kan se nästan kubiska ut eller bilda smala lister, trots att den inre symmetrin är trigonal.

Izoklakeite är en bly- och vismutrik sulfosalt med typlokal vid Izok Lake i Kanada. I Sverige är arten dokumenterad i Vena gruvors koppar- och koboltförande skarnmiljö.

Jagoit är ett bly- och järnhaltigt skiktat silikat med klor från Långban. Gulgröna glimmerlika blad kan förekomma i hematitförande material med melanotekit och kvarts.

Jakobsit är ett mangan- och järnoxidmineral från Jakobsbergs gruva och tillhör spinellgruppen. Det förekommer ofta kornigt men kan också bilda svarta till brunsvarta oktaedrar.

Jaskólskiit är en bly-, antimon- och vismuthaltig sulfosalt från Vena gruvor. Mycket små blygrå nålar ligger i en rik hydrotermal, polymetallisk sulfidassociation.

Joesmithit är ett bly- och berylliumhaltigt silikat från Långban med en amfibolliknande kedjestruktur. Svarta prismor med nästan diamantlik glans kan bli olivbruna i tunna delar.

Julgoldit-(Fe2+) är ett vattenhaltigt kalcium- och järnsilikat från Långban. Svarta blad kan vara gröna i tunna kanter och ibland samlas i solfjädrar i hematit- och magnetitförande malm.

Julgoldit-(Fe3+) är ett kalcium- och järnsilikat där trevärt järn dominerar strukturens X-plats. Arten är nära julgoldit-(Fe2+), men oxidationstalet på denna bestämda plats skiljer dem.

Karyinit är ett natrium-, kalcium- och manganarsenat från Långban. Nötbruna till gulbruna, fettglänsande partier sitter i gångar i skarn och har ofta tydlig spaltning.

Karyopilit är ett manganrikt, vattenhaltigt silikat som ofta bildar rödbruna rosetter eller fibriga massor. Dess till synes enkla skiktstruktur består i detalj av små, omväxlande vända öar av kiseltetraedrar.

Katoptrit är ett svart manganmineral med antimon, aluminium och kisel. Det känns igen på stark metallglans och mycket jämna spaltytor, men blir eldrött i tillräckligt tunna skivor.

Kesebolit-(Ce) är ett brunt arsenosilikat med cerium, kalcium och mangan från Kesebol i Åmåls kommun. Mineralet bildar små prismor i andraditskarn och förenar silikatkedjor med arsenatgrupper i samma kristallstruktur.

Kieftit är en koboltantimonid från Tunabergs koppar–koboltskarn. De tennvita, metallglänsande kristallerna är små och sitter i kopparkis. Kemiskt motsvarar arten skutterudit med antimon i stället för arsenik.

Kobellit är ett tungt, metallglänsande sulfosalt med bly, koppar, vismut och antimon. Svenska typförekomsten är Venafältet nära Askersund. Fibriga, bladiga och finkorniga aggregat kan likna andra bly–vismutsulfosalter.

Koboltkieserit är ett vattenhaltigt koboltsulfat från ett äldre Bastnäsprov. De rosa, puderliknande aggregaten består av mycket små kristaller och hör till en sekundär omvandling på koboltglansförande kvartsrik bergart. Formeln Co(SO4)(H2O) skiljer arten från de koboltarsenater som följer den i provet.

Kribergit är ett vitt, vattenhaltigt aluminiummineral som innehåller både fosfat och sulfat. Det förekommer som kompakta sprickfyllnader i kopparhaltig svavelkis från Kristinebergsgruvan i Västerbotten. Namnet är en sammandragning av gruvans namn.

Langhofit är ett bly- och volframmineral från Långban. De färglösa till vita kristallerna sitter i små hålrum i hematit- och pyroxenförande skarn. Mineralet innehåller hydroxylgrupper och har idealformeln Pb2(OH)[WO4(OH)].

Lindqvistit är en bly- och manganhaltig järnoxid från Jakobsberg vid Filipstad. Svarta, tavelformiga kristaller kan bli omkring 5 mm och har tydlig basal spaltning. Det järnrika mineralet hör till de strukturellt lagerbyggda hexaferriterna.

Lindströmit är ett blygrått sulfosalt med koppar, bly och vismut. Typlokalen är Gladhammar. Mineralet hör till vismutglans–aikinitserien, där närbesläktade atomarrangemang och mycket fina sammanväxningar kan göra artbestämningen svårare än kristallernas metalliska utseende antyder.

Linneit är en koboltsulfid med idealformeln Co2+Co3+2S4. Mineralet är metallglänsande och stålgrått, men färgen skiljer det inte säkert från andra sulfider. Svenska förekomster är kända från Bastnäs i Bergslagen och Gladhammar i Småland.

Långbanit är ett järnsvart manganmineral med antimon och kisel från manganrika skarn. Tvåvärt och trevärt mangan har skilda roller i dess komplicerade struktur. Mineralet är uppkallat efter Långban och är även dokumenterat från Sjögruvan nära Grythyttan.

Långbanshyttanit är ett färglöst, vattenhaltigt arsenat från Långban. Mycket tunna nålar bildar mjuka, filtliknande eller radiella aggregat i sena sprickor. Bly, mangan och magnesium ingår tillsammans med arsenatgrupper, hydroxylgrupper och bundet vatten.

Magnesiohögbomit-2N2S är ett magnesium-, aluminium-, järn- och titanhaltigt oxidmineral med en regelbundet staplad kristallstruktur. Det klassiska svenska materialet beskrevs som högbomit i den silikatfattiga järn–titanmalmen vid Ruoutevare nära Kvikkjokk. Mineralet är svart i korn men brunt till gulbrunt i tunnslip.

Magnetoplumbit är en starkt magnetisk bly- och järnoxid, först beskriven från Långban. Den kan bilda gråsvarta kristaller eller korniga massor i järn–manganskarn. Blyets stora atomplatser och de järnrika byggstenarna ger mineralet en karakteristisk hexaferritstruktur.

Magnussonit är ett grönt manganarsenitmineral från Långban. Den täta kubiska strukturen rymmer kanaler med delvis besatta atomlägen, vatten och klor. Där har en ovanlig bindningsmodell med envärt mangan föreslagits.

Manganarsit är ett rosabrunt manganarsenitmineral från Långban. Tunna, glasglänsande plattor sitter på armangit och i sprickor i äldre mineralsamlingar. Kristallformen liknar en hexagonal skiktsilikats, men atomstrukturen är fortfarande inte säkert bestämd.

Manganberzeliit är ett gult till gulrött manganarsenat med granatstruktur. Det innehåller natrium och kalcium men är inget vanligt silikatmineral av granattyp: arsenattetraedrar upptar den plats där kisel ofta finns i silikatgranater. Svenska fynd är knutna till manganrika skarn.

Manganhumit är humitgruppens manganrika silikat. Typmaterialet från Brattforsgruvan i Nordmark är brunorange och ingår i en skarnassociation där flera mineral har ersatt manganosit.

Manganipargasit är en röd till brunröd kalciumamfibol från Långban. Dess idealformel innehåller trevärt mangan tillsammans med magnesium. Typmaterialet hittades i varpen och består av små amfibolkristaller i en kalcitdominerad manganmalm med rikligt med hausmannit.

Manganohörnesit är ett mycket mjukt, vattenhaltigt manganarsenat. Vita till färglösa nålar växer i stjärnformiga knippen i Långbans sprickmineralisering. Mineralet är känt från sena vattenhaltiga associationsled i den omvandlade järn–manganmalmen.

Manganoschafarzikite är ett mörkt mangan–antimonoxidmineral från Långban. Det beskrevs 2024 från ett enda känt typprov och hör till den då inrättade miniumgruppen. Mangan dominerar den metallposition som upptas av järn i schafarzikite.

Manganosit är manganoxid med idealformeln MnO och tvåvärt mangan. Färskt material kan vara smaragdgrönt men mörknar vid exponering. Svenska fynd från Långban och Nordmark hör till mineralets klassiska förekomster.

Manganostibit är ett svart manganmineral med femvärd arsenik och antimon. Det förekommer i sena hydrotermala gångar i manganmalmer vid Nordmark. Kristallerna är ortorombiska, trots att strukturen beskrivs utifrån en tätpackad syreordning.

Melanostibit är ett mörkt mangan–järn–antimonoxidmineral från Sjögruvan vid Grythyttan. Svarta kristaller kan bli blodröda i genomfallande ljus. En strukturrevision 2022 visade en ordnad trigonal struktur utan inversionscentrum.

Melanotekit är ett tungt, mörkt blysilikat med trevärt järn och parade silikatgrupper. Det beskrevs från Långban 1880 och är järnändledet i serien med det manganrika mineralet kentrolite.

Molybdofyllit är ett ljusgrönt, bladigt bly–magnesiumsilikat från Långban och Harstigen. Strukturen innehåller även karbonat och vatten. Kristallernas skikt kan staplas på flera sätt, vilket ger både trigonala och monoklina polytyper.

Monimolite är en historisk mineralbeteckning för blyantimonat från Harstigen i Värmland. Artens avgränsning är osäker: den har Q-status i den aktuella nomenklaturen, och ett äldre samlingsprov med detta namn har vid modern analys visat sig vara oxyplumboroméite.

Morelandit är ett ljust gulgrått barium–kalciumarsenat med klor. Det beskrevs från ett äldre museiprov märkt Jakobsberg i Sverige. Mineralet hör strukturellt till Apatite group, men innehåller arsenat i stället för fosfat.

Muonionalustaite är ett grönt, vattenhaltigt nickelmineral som bildats när Muonionalustameteoriten vittrat på jorden. Tunna skorpor och mikroskopiska kristaller sitter i hålrum i meteorfragmentets korrosionsskorpa. Mineralet hör till den jordiska omvandlingen av meteoriten, inte till dess ursprungliga bildning i rymden.

Neotokit är ett mörkt, vattenhaltigt mangan–järnsilikat som saknar välutvecklad långväga kristallordning. Det uppträder vanligen som kompakta massor med matt, hartsartad eller glasartad glans. Mineralets varierande sammansättning och svaga röntgenmönster gör säker artbestämning svårare än utseendet antyder.

Norbergit är ett magnesiumsilikat i humitgruppen med IMA-idealformeln Mg3(SiO4)F2. Namnet anknyter till Norberg, där mineralet beskrevs från järngruvemiljö. Som fluorhaltigt silikatmineral kan norbergit bildas när karbonatbergarter påverkas av intrusiva bergarter.

Nordströmit är ett selenhaltigt koppar–bly–vismutsulfosalt från Falun. Blygrå fibrer kan vara svåra att skilja från andra selenhaltiga sulfosalter. En långvarig sammanblandning med weibullit löstes genom mineralkemiska och kristallografiska undersökningar.

Oenit är ett koboltmineral med antimon och arsenik från Tunabergs koppar–koboltskarn. Silvervita, finkorniga aggregat ligger i kopparkis och ersätter koboltglans och löllingit. Idealformeln CoSbAs döljer en betydande variation i fördelningen mellan kobolt, järn och nickel.

Ortopinakiolit är ett svart magnesium–manganborat från Långban. De nålformiga eller prismatiska kristallerna sitter i små ådror i kornig dolomit. Släktskapet med pinakiolit omfattar både liknande strukturdelar och skillnader i katjonordning, manganvalens och vakanshalter.

Oxyplumboroméite är ett blyhaltigt antimonoxidmineral från Harstigen i Värmland. Gula till brungula korn och ofullständiga oktaedrar sitter i sprickfyllnader i tefroitskarn, tillsammans med kalcit och leucophoenicite. Mineralet hör till roméitgruppen i pyroklorsupergruppen.

Oxystibiomicrolite är ett antimon- och tantalhaltigt oxidmineral från Varuträskpegmatiten i Västerbotten. Det bildar mycket finkorniga omvandlingsprodukter efter stibiotantalite. De vita till grönvita kornen är så små att flera fysikaliska egenskaper bara kunnat uppskattas eller beräknas.

Parwelit är ett gulbrunt manganmineral från Långban, med antimon, arsenik och kisel i samma komplexa oxidstruktur. Korta prismatiska kristaller förekommer i omkristalliserad manganhaltig karbonatmalm. Strukturen är besläktad med fluoritens genom ett ordnat underskott av anjoner.

Paulmooreit är ett sällsynt blyarsenitmineral från Långban. Färglösa till ljust orange kristaller har diamantglans och innehåller parvis sammanlänkade arsenitgrupper. Ramanspektroskopi har jämfört naturmaterialet med en syntetiskt framställd motsvarighet.

Percleveit-(Ce) är ett tetragonalt disilikat från Bastnäs med idealformeln Ce2Si2O7. Originalbeskrivningen bygger på små oregelbundna korn i ett äldre museiprov av ceritmalm. Cerium binds i ett silikat vars idealformel saknar både fluor och väte.

Perit är en gul bly–vismutoxiklorid som först beskrevs från Långban. De små, plattiga kristallerna är mycket tunga i förhållande till sin volym och har diamantglans.

Petalit är ett litiumförande aluminiumsilikat med formeln LiAlSi4O10. Det kan se ut som ett oansenligt ljust pegmatitmineral, men har en central plats i svensk kemihistoria: det var petalit från Utö som ledde till att litium påvisades 1817.

Philolithit är ett äppelgrönt bly–manganmineral från Långban. Sulfat, karbonat, klorid och hydroxid ingår i samma komplexa struktur. Små fyrkantiga tavlor och tunna skorpor kan ge mineralet ett tydligt utseende trots kristallernas ringa storlek.

Pinakiolit är ett mangan–magnesiumborat från Långban. Det kan bilda svarta till olivgröna, plattlika kristaller i dolomit. Antimonrika prov har visat en komplicerad struktur där en enkel medelmodell inte fullt beskriver oordningen.

Plumboferrit är en svart bly–järnoxid med typlokal i Jakobsberg i Värmland. Tjocka tavlor har perfekt basal spaltning. Mineralet hör till magnetoplumbitgruppen men har en avvikande bly- och syreordning; det undersökta naturliga mineralet beskrivs som omagnetiskt.

Potassic-richterite är en kaliumdominerad amfibol med svenskt typmaterial från Pajsbergs malmfält. Kalium upptar den stora A-position som i richterit domineras av natrium. Halvgenomskinliga, halmgula till bruna kristaller ingår i manganrikt skarn.

Pyroaurit är ett magnesium- och järnhaltigt karbonathydroxidmineral med vatten mellan skikten. Det är beskrivet från bland annat Långban och Nordmark. Tunna, lättspaltade plattor kan vara färglösa, blekgula, bruna eller gröna.

Pyrobelonit är ett bly- och manganhaltigt vanadat som kan bilda eldröda nålar. Det är känt från Långban och har samma grundläggande struktur som descloizite, där zink intar manganets plats.

Pyrofanit är ett mangan- och titanhaltigt oxidmineral i ilmenitgruppen. Det är känt från svenska manganförekomster i Värmland, bland annat Harstigen. Mörka kristaller kan se nästan svarta ut, medan tunna fragment visar en röd till orange färg.

Pyrokroit är manganhydroxid, Mn2+(OH)2, och hör till brucitgruppen. Färskt material kan vara färglöst, blekgrönt, blåaktigt eller rosa men blir brunare och till slut svart vid exponering. Mineralet är känt från flera manganförekomster i Värmland.

Pyrosmalite-(Fe) är den järnrika arten i pyrosmalitgruppen. Strukturen består av växlande järnrika oktaederskikt och silikatskikt. Bjelkegruvan i Nordmark är typlokal och är känd för stora historiskt insamlade kristaller.

Quenselit är ett becksvart bly–manganmineral från Långban med metall- till diamantglans. Det är mjukt och kan delas i tunna, böjliga skivor. Strukturen består av mangan–syreskikt med kedjor av blypolyedrar mellan skikten.

Rambergit är den hexagonala formen av mangansulfid, MnS, först beskriven från Garpenberg Norra. Den har samma idealsammansättning som alabandit men en annan kristallstruktur. Namnet hedrar geologen Hans Ramberg.

Retzian-(Ce) är ett mörkbrunt manganarsenat från Mossgruvan vid Nordmark. Cerium dominerar bland mineralets sällsynta jordartsmetaller och anges därför i namnets suffix. Äldre analyser och strukturmodeller gav en delvis annan bild av sammansättningen.

Richterit är en natrium- och kalciumhaltig amfibol med magnesium som dominerande metall i de fem C-positionerna. Den bildar prismatiska, nåliga eller ibland fibriga kristaller. Svensk typlokalsanknytning finns till Långban, där olika sammansättningar i richteritfamiljen länge har studerats.

Rinmanit är ett svart zink-, antimon-, järn- och magnesiummineral från Garpenberg Norra i Dalarna. Det förekommer i skarn i anslutning till dolomitmarmor. Små prismatiska kristaller har en struktur besläktad med nolanit och innehåller hydroxylgrupper.

Rouseit är ett gulorange, vattenhaltigt bly–manganarsenit från Långban. De mycket små trikliniska kristallerna hittades i sprickor i kalcit och hausmannitmalm. Den detaljerade atomstrukturen är ännu inte bestämd.

Sahlinit är ett gult, mycket blyrikt arsenatmineral med klor från Långban. Tunna plattor kan ge ett tetragonalt intryck, men strukturen är monoklin. Synkrotrondata har visat en uppbyggnad besläktad med blyoxidmineralet litharge.

Sarkinit är ett rött till gulrött manganarsenat med hydroxylgrupper. Det har samma idealsammansättning som eveit men en annan kristallstruktur. Spektroskopi av Långbanskristaller kopplar sarkinitens svagt köttröda färg till tvåvärt mangan.

Scheelit är kalciumvolframat och ett av de viktigaste malmmineralen för volfram. Den höga densiteten och ofta starka blåvita fluorescensen under kortvågigt UV-ljus ger användbara ledtrådar. I svensk berggrund knyter mineralet bland annat an till skarn och till gruvdriften i Yxsjöberg.

Selenojalpait är en silver–kopparselenid från Skrikerum. Mörkgrå korn är tätt sammanväxta med eukairit och berzelianit. Mineralet upptäcktes i ett museiprov som var märkt eukairit, inte i en ny undersökning av ett orört gruvparti.

Skogbyit är ett zirkoniumhaltigt mineral i braunitgruppen från Långban. De grå kornen är vanligen högst omkring 60 µm och finns i en karbonat- och silikatrik bergart med manganoxider. Namnet hedrar mineralogen Henrik Skogby.

Spodumen är en litiumförande pyroxen med idealformeln LiAlSi2O6. Stora prismatiska kristaller kan vara iögonfallande, men mineralet finns också som ljusa massiva partier. Spodumen förekommer tillsammans med petalit och andra mineral i litiumrika pegmatiter på Utö och i Varuträsk.

Stenhuggarit är ett klart rödorange arsenitmineral med kalcium, järn och antimon från Långban. De små tetragonala kristallerna kan se oktaedriska ut. Strukturen innehåller ovanliga ringar av fyra arsenitgrupper.

Stibarsen består idealt av antimon och arsenik i lika atomandelar. Tennvita till rödgrå, metallglänsande massor kan vara njurformiga, korniga eller lamellära. Varuträskpegmatiten är svensk typlokal, men mineralet förekommer även i hydrotermala gångar.

Strandite är en bly–manganoxid från Långban i Värmland. Strukturen är besläktad med zenzenit, men innehåller trevärt mangan på den plats som definierar analogin. I idealformeln finns både trevärt och fyrvärt mangan.

Sundiusit är ett blyrikt sulfat–oxikloridmineral från Långban. Vita till färglösa plattor växer samman till fjäderlika knippen med stark diamantglans. Den höga densiteten följer mineralets blyrika sammansättning, medan hårdheten är låg.

Svabit är ett fluorhaltigt kalciumarsenat i apatitsupergruppen. Det förekommer som ett sällsynt accessorium i skarn. En modern undersökning av material från Jakobsberg visade hexagonal struktur hos det naturliga mineralet.

Svanbergit är ett strontium- och aluminiummineral som innehåller både fosfat och sulfat. Det är dokumenterat från Hålsjöberg i Värmland och Västanå i Skåne. Små kristaller är ofta romboedriska och kan vara gulaktiga, rosa eller rödbruna.

Sverigeit är ett gult beryllium–tennsilikat från Långban, uppkallat efter Sverige. Kristallstrukturen innehåller kedjor av tre- och fyrledade tetraederringar och ovanligt ordnade natrium–syrebindningar. Det kända ursprungsmaterialet hittades på en gruvvarp.

Swedenborgit är en berylliumhaltig oxid från Långban med natrium och huvudsakligen femvärt antimon. De små, ofta gulaktiga kristallerna har en polär hexagonal struktur.

Synadelfit är ett vattenhaltigt manganmineral som innehåller både trevärd och femvärd arsenik. Små bruna till röda kristaller förekommer i sena gångar i Värmlands manganmalmer. Den blandade arsenikvalensen blev klarlagd genom en strukturbestämning 1970.

Takeuchiit är ett mycket sällsynt magnesium- och manganhaltigt oxyborat från Långban. Svarta, ogenomskinliga nålkristaller med metallglans har identifierats i museimaterial från den omvandlade järn–manganmalmen. Strukturen är besläktad med ortopinakiolit och blatterit.

Tantalit-(Mn) är columbitgruppens manganrika tantalmineral. Den ideala sammansättningen är Mn2+Ta2O6. Järn kan ersätta mangan och niob kan ersätta tantal, vilket förbinder arten med andra medlemmar av columbit–tantalitserierna.

Tegengrenit är ett djuprött antimon- och manganförande magnesiummineral från Jakobsberg i Värmland. Kristallerna liknar små oktaedrar men har trigonal symmetri. De består av flera tvillingdomäner och har en ordnad överstruktur besläktad med spinell.

Tengerit-(Y) är ett vitt, vattenhaltigt yttriumkarbonat som bildas vid omvandling av yttriumförande mineral. Det förekommer vanligen som tunna beläggningar eller pulver, bland annat vid Ytterby och Åskagen. Arten omdefinierades 1993 efter jämförelser mellan naturliga och syntetiska material.

Thalénite-(Y) är ett yttriumrikt fluorhaltigt silikat från granitpegmatiter. Omdefinitionen av det svenska typmaterialet visade att fluor dominerar över hydroxyl. Arten omfattar därför det material som tidigare hade kallats fluorthalénite-(Y).

Thaumasit förenar kalcium, silikat, karbonat, sulfat och mycket vatten i en ovanlig struktur. Till skillnad från de flesta silikat sitter kisel här omgivet av sex hydroxylgrupper. Mineralet är ofta vitt och nålformat eller samlat i stråliga aggregat.

Tilasit är ett fluorhaltigt arsenat med kalcium och magnesium, först beskrivet från Långban. Det förekommer i metamorfoserade mangan- och zinkförekomster som även innehåller arsenik. Kristallerna är monoklina och kan ha flera bleka färger.

Trigonit är ett tungt bly- och manganhaltigt arsenitmineral från Långban. De gula till bruna kristallerna kan ha en trekantig kontur, men kristallstrukturen är monoklin.

Trimerit är ett sällsynt berylliumhaltigt kalcium–mangansilikat från svenska manganförekomster. De laxrosa kristallerna är monoklina men kan genom trillingbildning få ett skenbart sexkantigt utseende.

Trolleit är ett aluminiumfosfat från Västanå i Skåne. Dess täta kristallstruktur byggs av par av aluminiumoktaedrar, förenade till kedjor som binds samman av fosfatgrupper.

Turneaurit är ett klorhaltigt kalciumarsenat i apatitgruppen och arsenatanalog till klorapatit. Mineralet är dokumenterat från Långban. En strukturstudie 2017 använde material från Brattfors i Nordmark och visade hur klor, hydroxyl och fluor fördelas i kristallens kanaler.

Törnebohmit-(Ce) binder cerium, aluminium och kisel i ett sällsynt silikat från Bastnäsmiljön. De gröna kornen kan vara inslutna i cerit eller ingå i finfördelad malm. Mineralet förekommer i Bergslagens REE-mineraliseringar och har en struktur där aluminiumoktaedrar och silikattetraedrar bygger ett gemensamt ramverk.

Ulfanderssonit-(Ce) är ett klorhaltigt REE-silikat från Malmkärragruvan i Norberg. Det beskrivna typmaterialet innehåller rosatonade små korn tillsammans med bland annat västmanlandit-(Ce), bastnäsit och magnetit. Sammansättningen omfattar REE, silikatgrupper och halogener.

Ulvöspinell är ett titan- och järnhaltigt oxidmineral som ofta är finfördelat i magnetit. Namnet kommer från Ulvöarna i Ångermanlands skärgård. I titanrika järnmalmer kan de två mineralen bilda täta sammanväxningar som först framträder i mikroskop.

Valleriit är ett mycket mjukt, bronsgult mineral med omväxlande sulfid- och hydroxidskikt. Koppar och järn ingår i sulfiddelen, medan hydroxidskikten innehåller bland annat magnesium och aluminium. Svenska fynd är beskrivna från Ljusnarsberg och Kaveltorp.

Vargit är ett starkt grönt, vattenhaltigt koppar–manganarsenat från Långban. Mycket tunna kristaller bildar små klotformiga aggregat i hålrum i omvandlat karbonatmaterial. Mineralet hör till akrochorditgruppen och identifierades i äldre museimaterial.

Varulit är ett natrium-, mangan- och järnhaltigt fosfat i alluauditgruppen, ursprungligen känt från Varuträskpegmatiten. Mineralets moderna definition skiljer mellan mangan och järn med olika valens i strukturens katjonlägen. Den aktuella idealformeln fastställdes inom 2019 års reviderade nomenklatur.

Vuorelainenit är en mangan- och vanadiumrik spinell från Sätragruvan i Doverstorps malmfält. De små, ogenomskinliga kornen finns i sulfidmalm och kan innehålla betydande mängder krom. I reflekterat ljus är mineralet brungrått och mörkare än omgivande zinkblände.

Västmanlandit-(Ce) är ett mörkbrunt till nästan svart REE-silikat med Malmkärra som typlokal. Dess struktur kan beskrivas som en regelbunden kombination av moduler besläktade med dollaseit och törnebohmit. Namnet syftar på det svenska landskapet och länet Västmanland.

Weibullit är ett selenhaltigt bly–vismut-sulfosalt från Falun. Det är stålgrått, metallglänsande och bildar täta sammanväxningar med andra vismutmineral. Den nuvarande idealformeln innehåller även silver, som har en särskild plats i kristallstrukturen.

Welinit är ett manganrikt silikat med volfram och hydroxyl från Långban. Det bildar djupt rödbruna till nästan svarta partier i sprickor som skär hausmannitmalm. Mineralet har fått ge namn åt welinitgruppen, där flera närbesläktade silikat har samma grundläggande struktur.

Welshit är ett berylliumhaltigt silikat med kalcium, magnesium, antimon och järn från Långban. Mörkt rödbruna kristaller finns i hematit- och dolomitförande skarn. Den ovanliga kemin och en omfattande tvillingbildning gjorde mineralets struktur och formel svåra att bestämma.

Wermlandit är ett vattenrikt, skiktbyggt mineral från Långban. Tunna, ljust gröngrå plattor sitter bland kalcitkristaller i en lågtempererad sprickfyllnad. Namnet kommer från den äldre stavningen Wermland för Värmland.

Wickmanit är ett mangan- och tennhaltigt hydroxidmineral som bildar små kubiska kristaller. Vid Långban hör det till sena lågtemperaturmineral i järn- och manganmalmens skarn.

Wiklundit är ett bly- och manganrikt, arsenikförande silikat från Långban. Tunna, något böjda kristaller bildar brunröda, strålformiga kärvar upp till omkring 1 mm. Kristallstrukturen rymmer flera olika manganplatser, silikatgrupper, arsenik och klor.

Wittit är ett selenhaltigt bly–vismut-sulfosalt med historisk anknytning till Falun. Mineralidentiteten har IMA-status Q, Questionable: det är inte avgjort om wittit ska räknas som en egen art eller som selenrik cannizzarite. Den metallgrå färgen och bladiga spaltningen löser inte denna kristallkemiska fråga.

Xiexiandeite är en ultrahögtrycksform av kiseldioxid som har identifierats i Muonionalustameteoriten. Det undersökta meteorfragmentet samlades in i Pajala i Norrbotten den 1 maj 2024. Mineralet har formeln SiO2 och en monoklin kristallstruktur.

Yttrotantalite-(Y) är ett historiskt namn för ett yttrium- och tantalrikt oxidmineral från granitpegmatiter. IMA-statusen är Q, Questionable. Naturligt material är metamikt, och kristallstrukturen är inte tillräckligt säkert bestämd för en okomplicerad avgränsning mot närbesläktade oxider.

Zenzenit är en svart, ogenomskinlig bly–järn–manganoxid från Långban. De mikroskopiska, ofta platta kristallerna sitter i karbonat- och skiktsilikatrikt skarn. Typmaterialet samlades när gruvdriften ännu pågick, men dess ursprungliga läge inne i gruvorna är okänt.

Zinkgruvanit är ett barium-, mangan- och järnhaltigt silikat med sulfatgrupper, beskrivet från borrkärnematerial i Zinkgruvan. Namnet syftar på fyndorten: zink ingår inte i idealformeln. Arten hör till ericssonitgruppen och ingår i skarnets mineralogi tillsammans med de dominerande sulfidmineralen.

Zoisit-(Pb) är ett blyhaltigt silikat med ljusrosa prismatiska kristaller från Jakobsberg i Värmland. Bly ersätter kalcium på en av zoisitstrukturens större katjonpositioner. Mineralet påträffades i ett varpprov och förekommer tillsammans med bland annat kalcit, celsian och vesuvianit.

Åsgruvanit-(Ce) förenar REE, silikat, arsenit, karbonat och halogener i en ovanlig struktur. Typmaterialet kommer från Åsgruvan vid Norberg. En tidigare iakttagelse av mycket små korn i Östanmossa kunde kompletteras när större korn från Åsgruvan möjliggjorde en fullständig beskrivning.

Åskagenit-(Nd) är ett svart, neodymrikt mineral i epidotsupergruppen från Åskagen i Värmland. Kristallerna kommer från en granitpegmatit och är delvis strålningsskadade. Denna metamiktisering påverkar både deras struktur och de uppmätta fysikaliska egenskaperna.

Örebroit är ett mörkbrunt manganrikt silikat med antimon och trevärt järn från Sjögruvan nära Grythyttan. Det bildar finkorniga sammanväxningar och är nära besläktat med welinit. Materialet hade tidigare uppfattats som welinit, men en kemisk undersökning visade att det representerar en annan mineralidentitet.