Swedenborgit

Kristallerna är kortprismatiska och kan nå omkring 8 mm. Tvillingbildning är observerad. En tydlig spaltning löper parallellt med basplanet, och brottet är närmast mussligt. Mineralet är optiskt enaxigt negativt och visar stark dispersion.

Strukturen innehåller berylliumtetraedrar, antimonoktaedrar och stora koordinationspolyedrar kring natrium. Jonernas förskjutningar längs c-axeln är asymmetriska. Strukturanalysen från 2024 knyter denna ordning till spontan elektrisk polarisation; den innebär inte i sig att elektrisk omkopplingsbarhet har påvisats.

I ett prov från Långban påvisades både kalciumfria och kalciumhaltiga zoner. Spektroskopin visade att antimonet huvudsakligen var femvärt. Författarna föreslog att en mindre mängd trevärt antimon balanserar kalcium som ersätter natrium. Det är en modell för det analyserade materialet, medan idealformeln beskriver det natriumrika ändledet.

Swedenborgit förekommer i skarn i den metamorfa järn- och manganförekomsten vid Långban. Dokumenterade följeslagare är bromellit, richterit, manganhaltig biotit, kalcit och hematit. Den moderna strukturundersökningen använde material från denna typlokal.

Mineralet beskrevs av Gregori Aminoff 1924 och namngavs efter Emanuel Swedenborg. Typmaterial finns bland annat vid Naturhistoriska riksmuseet. I 2024 års studie gav ett färglöst prov blå fluorescens vid belysning med 365 nm; observationen gäller det undersökta provet.