Sundiusit

De fjäderlika aggregaten blir upp till åtta millimeter långa. Knippena består av överlappande plattor som är något förskjutna och breder ut sig åt olika håll. Spaltningen är perfekt efter {100}; mineralet är sprött och har vit streckfärg.

Det undersökta materialet satt på sprickytor i manganmalm från en metamorfoserad järn–manganfyndighet. Blixit, braunit, hausmannit, manganhaltig biotit och kalcit anges som associerade mineral. Materialets proveniens är Långban; museiprovets exakta läge i gruvan är okänt.

Röntgendata gav ett monoklint gitter men skilde inte entydigt mellan rymdgrupperna C2/m, Cm och C2. De optiska brytningsindexen rapporterades som högre än 2,10. Det innebär inte att en fullständig atomstruktur eller en enda bestämd rymdgrupp var löst.

Sundiusiten identifierades på ett prov i Smithsonians samlingar och hörde till de oidentifierade Långbanmineral som Gustav Flink hade uppmärksammat. Namnet hedrar Nils Sundius (1886–1976). Ett äldre bruk av samma namn för en hypotetisk amfibol avser ett annat material.