Richterit

Amfiboler består av dubbla silikatkedjor och flera olika katjonpositioner. Richterit hör till natrium–kalciumamfibolerna. Om järn i stället för magnesium dominerar de relevanta C-positionerna blir idealarten ferro-richterite; om kalium dominerar över natrium i A-positionen kan den motsvara potassic-richterite. Namnen avgörs av sammansättning och struktur, inte bara av färg.

Spaltningen är perfekt längs {110}; spaltriktningarna skär varandra vid ungefär 56° och 124°. Hårdheten är 5–6. Färgen varierar mellan brunt, gult, grönt och brunrött och glansen är glasartad. Det breda uppmätta densitetsintervallet 2,97–3,45 g/cm³ återger varierande provsammansättningar; 3,10 g/cm³ är ett separat beräknat referensvärde.

Richterit är känd från kontaktomvandlade kalkstensmiljöer samt från alkalina magmatiska bergarter och karbonatiter. Den har även rapporterats i meteoriter. Långban och Pajsberg hör till de svenska förekomster som redovisas i referenslitteraturen, men varje prov behöver bestämmas enligt dagens nomenklatur.

Äldre analyser från Långban och Pajsberg omfattade även kaliumrika amfiboler. Det svenska typmaterialet för potassic-richterite kommer däremot från Pajsbergs malmfält. Förekomsten av närstående arter gör att ett äldre namn på en provetikett inte ensamt fastställer dagens artidentitet.