Ortopinakiolit

Förekomsten hör till Långbans metamorft omvandlade järn–manganmalm. Hausmannit, Manganophyllite, dolomit och kalcit anges som associationer. Prismformen skiljer sig från de plattlika pinakiolitkristaller som jämfördes i strukturstudien. Färg och hårdhet räcker däremot inte till en säker skillnad mellan närbesläktade svarta borater.

Strukturstudien 1978 kopplar katjonernas ordning och de tomma atomplatsernas fördelning till Jahn–Tellerförvrängningen kring trevärt mangan. Det undersökta materialet har lägre halt av trevärt mangan och färre vakanser än den jämförda pinakioliten. Författarna beskriver därför inte ortopinakiolit som en enkel polymorf av pinakiolit. Skillnaderna omfattar också sammansättningen.

Det geometriska sambandet kan beskrivas som tvillingbildning på enhetscellsnivå, så kallad tropokemisk tvillingbildning. Det är ett sätt att beskriva hur strukturen byggs av besläktade delar, inte en uppgift om synliga makroskopiska tvillingkristaller.

Namnet syftar på det ortorombiska kristallsystemet och relationen till pinakiolit. Typmaterial finns vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, med katalognummer 420106. Den aktuella idealformeln är Mg2Mn3+O2(BO3); naturliga analyser kan innehålla bland annat tvåvärt mangan och trevärt järn.