Norbergit

Mineralet är ortorombiskt och förekommer ofta kornigt; tydliga kristaller är ovanliga. Det är sprött och kan fluorescera gult under kortvågigt UV-ljus. Utseende och fluorescens är ledtrådar, medan en säker åtskillnad från närstående humitmineral kan kräva kemisk och strukturell analys.

IMA anger den fluorhaltiga idealformeln. Handbook skriver i stället en allmännare formel med både F och OH och redovisar OH även i analyserat Norbergsmaterial. Idealformeln anger inte hela den kemiska variationen i naturliga prover.

Gibbs och Ribbes strukturstudie beskriver magnesium i oktaedrisk omgivning och kisel i tetraedrar. Ett framträdande drag är sicksackkedjor av kantdelande oktaedrar, jämförbara med dem i forsterit. Studien bygger på material från Franklin i USA; den är inte en ny analys av svenskt typmaterial.

Norbergit är den enklaste, n=1, medlemmen i humiternas polysomatiska följd. Skillnaderna mellan humitmineralen handlar om deras återkommande strukturblock. Därför räcker likartad färg och ett gemensamt fyndområde inte för att avgöra vilken medlem ett prov tillhör.

Handbook dokumenterar norbergit från Östanmossa och andra järngruvor i Norbergsområdet. Den allmänna bildningsmiljön anges som kontaktpåverkad kalksten eller dolomitbergart där plutoniska bergarter eller pegmatiter har tillfört fluor. Dokumenterade sällskapsmineral omfattar bland annat kalcit, dolomit, tremolit och forsterit.

Geijer beskrev mineralet från svensk gruvmiljö 1926. Strukturstudien från 1969 jämförde atomernas ordning i humitmineral och forsterit.