Neotokit

Neotokit är röntgenamorf eller bara svagt kristallin. En strukturstudie av hisingerit–neotokitserien beskriver ihåliga, sammanbundna sfärer omkring fem till tio nanometer i diameter, uppbyggda av metall–syreoktaedrar och kiseltetraedrar. Sådan lokal ordning innebär inte att materialet har en vanlig, fullt periodisk kristallstruktur.

Den nuvarande idealiserade formeln har ett uttryckligt frågetecken. En senare studie av Ushkatyn-III i Kazakstan föreslår en annan formel som tydligare skiljer hydroxyl från molekylärt vatten. Den är en tolkningsmodell för det undersökta materialet och ersätter inte den osäkerhetsmarkerade IMA-formeln.

Neotokit är sprött och bryts ofta med mussligt brott. Hisingerit kan likna det både i handen och i röntgendiffraktion. I en undersökning av material från Montrealgruvan i Wisconsin kunde de breda, diffusa diffraktionslinjerna inte säkert skilja neotokit från de jämförda hisingeritproverna. Den kemiska skillnaden behöver därför också prövas.

Neotokit har beskrivits som en omvandlingsprodukt av manganhaltiga silikat. Forskning på kazakiska manganmalmer diskuterar också bildning under begravning av ett mangan–kisel–vattenrikt utgångsmaterial eller genom senare hydrotermal omvandling. Dessa modeller gäller den studerade förekomsten och fastställer inte bildningsförloppet vid varje svenskt fynd.

Neotokit är dokumenterat från bland annat Långban, Jakobsberg, Harstigen och Brunsjögruvan. Rodonit, kalcit och kvarts anges som associationer i referenssammanställningen, utan att listan avser varje enskilt svenskt prov. IMA för tillbaka namnet till en beskrivning från 1849. Namnet syftar på ett ungt ursprung och anknyter till tolkningen som omvandlingsprodukt.