Molybdofyllit

I Långban har mineralet beskrivits från skarn i kornig kalksten och dolomitsten. Hausmannit, kalcit, rodonit och granat hör till de dokumenterade följeslagarna. Strukturstudien 2012 omfattade flera prov från både Långban och Harstigen.

Komplexa skikt med magnesium, kisel och bly växlar med enklare skikt som innehåller karbonat och vatten. Skillnader i staplingen ger skarpa och diffusa röntgenreflexer. Bland de undersökta polytyperna var en monoklin variant med rymdgruppen C2 vanligast.

Den perfekta basala spaltningen ger tunna, böjliga blad. Hårdheten är 3–4 och glansen kan skifta från glasartad till pärlemorartad. Tunna skivor är färglösa i genomfallande ljus. Densiteten 4,717 g/cm³ är ett äldre uppmätt referensvärde och inte en ny mätning av samtliga polytyper.

Namnet syftar på bly och bladform; molybden ingår inte i idealformeln. Den moderna formeln omfattar betydligt mer än äldre, förenklade formler. Britvinite är ett eget mineral med besläktad skiktarkitektur; äldre uttryck som ”18 Å-molybdofyllit” ska därför inte behandlas som en vanlig polytyp av samma art.