Manganhumit

Mineralet bildar korn utan tydliga egna kristallytor. Det är genomskinligt och mycket blekt orange i tunnslip. Hårdheten är 4 och densiteten 3,83(5) g/cm³ i den ursprungliga beskrivningen. En välutvecklad spaltning finns.

Strukturbestämningen av Brattforsmaterialet visar isolerade kiseltetraedrar och flera slags oktaederplatser. Mangan och magnesium fördelas inte slumpmässigt mellan dessa: en av platserna är manganbesatt, medan en annan har betydligt större andel magnesium. De större manganjonerna hör samman med större oktaedrar.

Det analyserade typmaterialet innehåller ungefär 68 procent mangan och 30 procent magnesium bland dessa metalljoner, samt små mängder järn och kalcium. IMA:s idealformel avser det manganrika ändledet och ska inte förväxlas med just detta provs analys.

Vid Brattfors ingår manganhumit tillsammans med katoptrit, manganostibit, magnussonit och galaxite i en association som ersätter manganositkorn i magnetit–manganositmalm. Den återfinns i skarn med omkristalliserad kalksten mellan manganrika malmlager.

Brattforsgruvan i Nordmark är typlokal. Även Långban är en dokumenterad svensk förekomst. Namnet syftar på manganinnehållet och släktskapet med humit.

Manganhumit är ortorombiskt. Rymdgruppen skrivs Pnma i den ursprungliga artbeskrivningen och Pbnm i strukturarbetet. Beteckningarna hör till olika axelsättningar; även kristallplanens index måste därför läsas tillsammans med respektive cellsättning.