Clino-ferro-suenoit

Redan 1884 beskrev Lars Johan Igelström ett manganhaltigt amfibolmaterial från Hilläng under namnet *hillängsit*. Närstående material har senare kallats bland annat dannemorit och manganogrunerit. Reglerna för hur amfibolarter avgränsas och namnges har samtidigt förändrats flera gånger.

I den moderna undersökningen användes ett äldre prov ur Naturhistoriska riksmuseets samlingar. Det provet är nu typmaterial för klino-ferro-suenoit. Ett gammalt museiprov kan få en ny och mer precis mineralidentitet när kemin och kristallstrukturen undersöks med moderna metoder.

Vid Hilläng sitter klino-ferro-suenoit i manganrikt järnskarn tillsammans med bland annat fayalit, spessartin, magnetit, kalcit och pyrit. Texturerna visar att amfibolen delvis har ersatt manganrik fayalit.

Forskarna tolkar detta som en reaktion med en kiselrik lösning under en senare del av metamorfosen, när bergarten var på väg mot lägre temperatur. Den äldre olivinen blev då utgångsmaterial för den nya amfibolen.

Kristallerna är blekt gröngula till färglösa och blir upp till omkring en halv millimeter långa. De är alltså möjliga att se med lupp, men färg och form räcker inte för säker artbestämning bland mangan- och järnrika amfiboler.