Bromellit

De beskrivna kristallerna är ofta millimeterstora. De kan vara prismatiska eller platta och ibland bilda rosettliknande grupper. Större spaltfragment finns också rapporterade, men ett stort fragment är inte samma sak som en stor, fritt utbildad kristall.

Vid Långban sitter bromelliten i gångar och små ådror av kalcit i hematitförande skarn och omvandlad kalksten. Här har heta lösningar avsatt mineral i bergartens sprickor. Kalciten runt bromelliten är mycket mjukare än bromellitkristallerna själva.

Hårdhet beskriver motstånd mot repning, inte hur väl en kristall tål slag eller brytning. Bromellit har en tydlig spaltning och bör undersökas varsamt. Ljus färg och glasglans räcker inte för säker bestämning, särskilt när kristallerna är små.

Bromellit ska inte slipas, borras eller krossas för enkla hemtester. Berylliumoxiddamm är skadligt att andas in. Låt därför en eventuell analys göras med lämplig provhantering och undvik att skapa damm från materialet.

Gregori Aminoff beskrev bromellit 1925 och uppkallade det efter Magnus von Bromell, läkare och mineralog verksam långt tidigare. Det är alltså Bromell som hedras i namnet, medan Aminoff stod för mineralbeskrivningen.

Bromell gav 1730 ut en svensk handbok om bergarter, mineral och metaller. När hans namn senare knöts till det lilla Långbanmineralet möttes två skeden i mineralogin: den tidiga beskrivningen av naturens samlingar och 1900-talets undersökningar av mineralens kristallstruktur.