Britvinit

I beskrivningen är plattorna upp till ungefär en halv millimeter breda. De delas lätt parallellt med sin plana yta, en spaltning som påminner om glimmers. En kristall kan därigenom bestå av tunna blad lagda ovanpå varandra.

Tunna lameller uppges vara böjliga, men den egenskapen gäller inte alla bitar. Tjockare delar kan brista. Glansen beskrivs som diamantglans, en stark glans som inte innebär att mineralet är hårt. Britvinit är ungefär lika lätt att repa som kalcit.

Vid Långban förekommer mineralet i manganmalm tillsammans med bland annat kalcit, brucit och hausmannit. De små plattorna behöver därför skiljas från de mineral de sitter på. Storleken och spaltningen gör varsam undersökning med förstoring mer användbar än att försöka böja loss blad.

Kristallstrukturen har undersökts med röntgen. Den består av silikatskikt, byggda av kisel och syre tillsammans med magnesiumförande delar, som växlar med blyrika block. Även bor- och karbonatgrupper ingår. Den långa mineralformeln motsvarar alltså en ordnad, skiktad uppbyggnad.

Vissa av silikatstrukturens byggdelar bildar stora ringar. Magnesium, bly och de övriga beståndsdelarna upptar andra platser i uppbyggnaden. Strukturundersökningen beskriver hur den ovanliga kombinationen av grundämnen ryms i ett och samma mineral.

Namnet hedrar mineralogen Sergey Nikolaevich Britvin. Typmaterialet, det referensprov som hör till beskrivningen, förvaras i Fersmans mineralogiska museum i Moskva. Dess fyndort är Långban.