Berzelianit

De metalliska partierna är ofta små. Berzelianit kan bilda tunna, förgrenade skorpor eller sitta som fina inneslutningar i andra mineral. Tydliga fristående kristaller är alltså inte det enda utseende man ska vänta sig.

När ytan anlöper bildas en tunn förändrad beläggning som påverkar hur ljuset återges. Ett äldre prov kan därför se mer blågrått eller flerfärgat ut än det silvervita mineralet under ytan. Sådan anlöpning förekommer även hos andra malmmineral och identifierar inte ensam berzelianit.

Mineralet är mjukt men har hög densitet. Dessa egenskaper gäller själva berzelianiten; i ett blandat prov kan andra mineral dominera både tyngden och de synliga ytorna. Små korn bör därför undersökas som delar av ett mineralsällskap, inte bedömas efter hela stenens utseende.

Vid Skrikerum beskrivs berzelianit i kalcitgångar i serpentinhaltig bergart. Gångarna är mineralfyllda sprickor. De visar var lösningar har kunnat röra sig genom bergarten och avsätta mineral.

Gruvan är känd för flera selenmineral. Bland de dokumenterade följeslagarna finns eukairit, clausthalit och umangit. De innehåller också selen, men i andra kombinationer med metaller. Flera selenider kan därför ligga nära varandra i malmen och behöver skiljas åt vid en undersökning.

James Dwight Dana gav mineralet namnet berzelianit 1850 efter Jöns Jakob Berzelius. Den svenske kemisten hade också upptäckt grundämnet selen. Selenet i de små Skrikerumkornen ger namnet en anknytning till hans kemiska forskning.