Berryite

På ett prov kan kristallerna likna andra grå, metallglänsande mineral. Glansen berättar föga om vilka metaller som finns i dem. Hos berryite ingår alla fyra metallerna i samma kristallstruktur. Deras fördelning mellan olika atomplatser kunde beskrivas först när tillräckligt bra kristaller blev tillgängliga för undersökning.

Färgen och de små prismatiska formerna ger därför bara en första orientering. En säker bestämning behöver visa både rätt sammansättning och rätt kristallstruktur. Det är särskilt viktigt i malm där flera liknande sulfosalter kan växa tätt tillsammans.

Nuffield och Harris beskrev arten 1966 med material från både Nordmarks gruvor och Missourigruvan i Colorado. Platserna anges som två typlokaler: båda knyts till materialet bakom den ursprungliga beskrivningen.

Namnet hedrar den kanadensiske mineralogen Leonard Gascoigne Berry. Han hade undersökt svenskt material redan 1939, långt innan det fick sin formella artbeskrivning. Artbeskrivningen kom därmed flera årtionden efter hans arbete med materialet.

Nästa stora steg kom med välutbildade kristaller från Claragruvan i Schwarzwald. Där hade nålformig berryite hittats i kvartshålrum tillsammans med fluorit och kopparkis. De tyska kristallerna kunde bli några millimeter långa; den uppgiften beskriver inte det svenska typmaterialets storlek.

I studien från 2006 delades ett nålfragment. Den ena delen användes för kemisk undersökning, den andra för röntgenbestämning av kristallstrukturen. Forskarna kunde då beskriva hur de olika metallerna sitter ordnade tillsammans med svavel.