Berlinit

I kvarts omges varje kiselatom av fyra syreatomer. Sådana grupper länkas samman till ett tredimensionellt nätverk. Berlinit har en närbesläktad uppbyggnad, men där växlar grupper med aluminium i mitten med grupper som har fosfor i mitten.

Man kan därför jämföra två kiselplatser i kvarts med en aluminiumplats och en fosforplats i berlinit. Likheten gäller hur byggdelarna binds samman. Den innebär inte att berlinit räknas som kvarts eller som en kvartsvarietet: sammansättningen är ett aluminiumfosfats.

Även i ett prov kan det finnas likheter. Berlinit har glasglans och kan brytas med böjda, mussliga brottytor. Mineralet har hög hårdhet och mussligt brott, till skillnad från det lättspaltade utseendet hos vissa av Västanås andra fosfater. De egenskaperna ger dock ingen säker åtskillnad från kvarts.

Christian Wilhelm Blomstrand beskrev berlinit 1868 och uppkallade mineralet efter Nils Johan Berlin, kemist och professor i Lund. I samma gruvmiljö finns bland annat lazulit, trolleit och attakolit, andra mineral där fosfor ingår i sammansättningen.

Ett fosfatrikt mineralsällskap med berlinit kan rymma mycket olika kristallstrukturer och egenskaper. Ett ljust, hårt korn behöver därför undersökas utifrån både sitt eget utseende och de mineral som omger det. Fyndplatsen kan ge sammanhang, men avgör inte ensam om kornet är berlinit.

För säker bestämning kan kemiska undersökningar och röntgenanalys behövas. De kan skilja aluminiumfosfatet från kiselrik kvarts även när färg och brottyta är snarlika.