Barylit

Barylit kan bilda tunna, platta kristaller eller mer långsträckta former med närmast fyrkantigt tvärsnitt. Glas- till fettglans är beskriven, liksom spaltning i flera riktningar. Mineralet är sprött trots sin hårdhet: motstånd mot repning är inte samma sak som motstånd mot slag.

I Långban är hedyfan en dokumenterad följeslagare. Enstaka kristaller och deras kontakt med omgivningen ger mer information än tyngden hos hela stenen, som också beror på övriga mineral. Ljus färg och hög densitet räcker därför inte för att skilja barylit från liknande material.

Barylit har också en mindre synlig egenhet: dess kristallstruktur kan byggas upp med olika staplingsföljd. Sådana varianter kallas polytyper. De har samma grundläggande kemiska sammansättning, men motsvarande strukturlager återkommer i olika ordning.

Ett mineral som tidigare hade namnet ”clinobarylite” visade sig vara en sådan variant av barylit. I en nomenklaturstudie publicerad 2015 behandlas formerna som barylit-1O och barylit-2O i stället för skilda arter. Beteckningarna beskriver skillnader inne i kristallen, inte två färgvarieteter.

Christian Wilhelm Blomstrand beskrev barylit från Långban 1876. Kombinationen av ljus färg, hög densitet och en ovanlig kemi gjorde mineralet intressant långt innan de olika staplingsvarianterna hade klarlagts. Senare strukturstudier har förfinat bilden utan att ersätta den svenska artens namn.