Augelit

En yta hos augelit kan glänsa som glas, medan en annan får ett mjukare pärlemorskimmer. Skillnaden hänger bland annat samman med om man ser en kristallyta eller en spaltyta. Spaltning innebär att kristallen kan dela sig längs bestämda riktningar, där den inre uppbyggnaden gör den lättare att klyva.

Hos augelit är en av spaltriktningarna särskilt tydlig. På ett redan brutet prov kan sådana ytor fånga ljuset även när inga fria kristallspetsar finns. Färgen är ofta vit eller mycket ljus, men svaga gula, rosa och gröna toner är också beskrivna.

Det ljusa utseendet delas med flera andra mineral. Augelit kan i Västanå finnas tillsammans med bland annat lazulit, trolleit, attakolit och berlinit. Glansen behöver därför bedömas tillsammans med andra egenskaper och provets fynduppgifter, inte användas som ett ensamt bestämningstest.

Blomstrands beskrivning från 1868 byggde på material utan tydliga fria kristaller. Det gjorde att senare mineraloger var osäkra på hur väl arten var avgränsad. I en studie från 1895 kunde G. T. Prior och L. J. Spencer i stället undersöka välutbildad augelit från Machacamarca i Bolivia.

Kristallerna gjorde det möjligt att beskriva formen och egenskaperna mer fullständigt. Den svenska förekomsten behöll sin plats i mineralets historia, men material från en annan världsdel gav bättre möjligheter att undersöka samma art.

Augelit är också dokumenterad från Hålsjöberg i Värmland. Västanås mineralassociationer och de bolivianska kristallfynden hör dock till olika förekomster. Ett välformat utländskt samlarprov är därför inte en direkt bild av hur augeliten brukar sitta i Västanås malm.