Attakolit

När Christian Wilhelm Blomstrand beskrev attakolit 1868 valde han ett namn efter den blekt röda färgen. Det grekiska ordet bakom namnet syftar på lax. Andra prover är vita, så den rosa tonen är ett möjligt utseende snarare än ett kännetecken som alla exemplar måste ha.

Avsaknaden av tydliga kristallspetsar gör ytan mindre lättolkad än hos många samlarmineral. Ett stycke kan se ganska enhetligt ut trots att det är uppbyggt av många kristalldelar. Med förstoring blir gränser och sammanväxningar viktigare än att leta efter en bestämd yttre kristallform.

Västanå är också fyndplats för flera andra fosfatmineral. Till attakolitens dokumenterade följeslagare hör berlinit, lazulit och trolleit samt bland annat kvarts och kalcit. Här behöver man skilja mellan själva attakoliten och de ljusa eller färgade mineralpartier som sitter intill.

Attakolitens sammansättning fick en tydligare förklaring när strukturen undersöktes med kemiska analyser och röntgen 1992. Forskarna studerade material från Västanå och kunde beskriva hur fosfatgrupper och kiselhaltiga grupper ingår på skilda platser i samma kristall.

Båda grupperna innehåller syre, men i den ena sitter fosfor centralt och i den andra kisel. Aluminiumrika delar av strukturen binder samman grupperna till en regelbunden uppbyggnad. Fosfor och kisel ingår alltså i själva attakolitkristallen, inte bara i olika mineral som råkar sitta intill varandra.

Den inre fördelningen går inte att läsa av i en laxrosa yta. Färg och fyndsammanhang kan ge en första orientering, medan en säker bestämning behöver stöd i mineralogiska undersökningar.