Arseniopleit

Dolomitstenen, som till stor del består av karbonatmineralet dolomit, utgör underlaget för de smala mineralfyllnaderna. Arseniopleiten finns alltså inte bara som lösa röda korn: dess läge i förhållande till bergartens band och sprickor är en del av hur förekomsten beskrivs.

Vid Sjögruvan är bland annat rodonit, tefroit, hedyfan och kalcit dokumenterade tillsammans med arseniopleit. De två förstnämnda innehåller också mangan. Mineralet förekommer dessutom i Långban, men där anges delvis andra följeslagare. Uppgiften om vilken gruva ett prov kommer från hjälper därför till att hålla isär de olika mineralmiljöerna.

Arseniopleit bildar oftare korniga eller sammanhängande massor än tydliga kristaller. De mer sällsynta kristallerna kan vara avlånga eller linsformiga. En lupp kan visa kornens gränser och kontakten mot dolomitstenen, men färgen räcker inte för att skilja mineralet från andra manganarsenater.

Lars Johan Igelström beskrev arseniopleit 1888. Namnet syftar på arsenik och på att ännu ett besläktat mineral hade tillkommit. Senare ifrågasattes om arseniopleit verkligen skilde sig från karyinit, som har en liknande kristallstruktur.

En undersökning från 2003 använde material från Igelströms ursprungliga prov. Den visade att mangan dominerar en bestämd atomposition i arseniopleit där kalcium dominerar i karyinit. Skillnaden gav stöd för att behålla dem som skilda mineralarter.

Det avgörande var alltså inte en ny färgvariant, utan vilka atomer som upptog samma plats i kristallernas uppbyggnad. Det äldre provet kunde besvara en fråga som hade förblivit öppen långt efter den första beskrivningen.