Arakiit

De rödbruna till orangebruna partierna på provet består av tunna, bladlika kristaller. Underlaget är huvudsakligen hematit, med kalcit och en mindre mängd magnussonit. Utseendet låg så nära andra kända Långbanmineral att en visuell kontroll inte räckte för att skilja ut arakiiten.

Röntgendiffraktion gav däremot ett avvikande mönster. Metoden undersöker hur röntgenstrålning sprids av atomernas regelbundna ordning i kristallen. Ett sådant mönster kan skilja material som ser nästan identiska ut i lupp.

Att materialet var något nytt uppmärksammades långt före den formella beskrivningen. Enligt strukturstudien tog det närmare femton år innan kristaller av tillräcklig kvalitet fanns för att reda ut uppbyggnaden. Artbeskrivningen publicerades 2000.

Arakiit innehåller arsenik i två olika oxidationstillstånd, As(III) och As(V). Oxidationstillstånd beskriver hur ett grundämne deltar i bindningarna till andra atomer. I arakiiten är arseniken bunden till syre i både arsenit- och arsenatgrupper.

I arsenitgrupperna omges arsenik av tre syreatomer, medan arsenatgrupperna har fyra. Tillsammans med bland annat zink, mangan och järn ingår grupperna i en skiktad kristallstruktur. Den liknar hematolitens, men skiljer sig i hur vissa atomplatser är ordnade. Det ger en kemisk och strukturell förklaring till att liknande yttre former kan tillhöra olika arter.

En lupp kan visa de tunna bladen, deras läge på malmprovet och övergångarna till andra mineral. Den kan inte avgöra arsenikens oxidationstillstånd eller zinkets plats i strukturen. Arakiit behöver därför en analytiskt underbyggd bestämning, särskilt när alternativet är hematolit eller dixenit.

Namnet hedrar kristallografen Takaharu Araki för hans arbete med mineralens kristallstrukturer.