Aminoffit

I Långban sitter aminoffit i gångar och hålrum i magnetit och andra järnmineral. Magnetit är det svarta järnoxidmineral som bygger upp delar av malmen. Aminoffiten förekommer där som välutbildade kristaller, snarare än bara som oregelbundna korn inne i bergarten.

Kristallerna kan vara pyramidformiga med en platt avslutande yta och är vanligen mycket små; storlekar upp till ungefär en millimeter finns beskrivna. Formen kan därför bli tydligare under lupp. Det tetragonala kristallsystemet i snabbfakta beskriver den underliggande symmetrin, medan pyramidformen är något som faktiskt kan synas på provet.

Färgen och glasglansen räcker inte för att skilja aminoffit från alla andra ljusa mineral. Kalcit, fluorit och baryt finns också bland dess följeslagare. Därför behöver en bestämning väga samman kristallform, sammanhang och analys, särskilt när kristallerna är så små att få egenskaper går att undersöka i handen.

Gregori Aminoff arbetade med Långbans mineralogi vid Naturhistoriska riksmuseet. Det var däremot Cornelius S. Hurlbut Jr. som publicerade beskrivningen av aminoffit. Artikeln kom i Geologiska Föreningens tidskrift 1937 och behandlade bland annat kristallform, optiska egenskaper och kemisk sammansättning.

Den tidiga undersökningen byggde både på kristallernas yttre form och på mätningar av deras optiska och kemiska egenskaper.

År 2002 förfinade Danielle Huminicki och Frank Hawthorne beskrivningen av aminoffitens kristallstruktur med röntgenundersökning. Arbetet gav mer detaljerad kunskap om hur bland annat beryllium och kisel är bundna till syre i kristallen. Den yttre formen från den första beskrivningen kunde därmed kopplas till en noggrannare modell av atomernas uppbyggnad.