Allaktit

I mineralogiska beskrivningar anges blodrött, blekgult och havsgrönt för allaktitens olika optiska riktningar. Det är färger som hör till en undersökning av ljus som passerar genom kristallen. De ska skiljas från den vanliga färgbeskrivningen av ett handprov, som oftast är brun till rödaktig.

Pleokroism undersöks med polariserat ljus, där ljuset har en bestämd svängningsriktning. När kristallens läge i förhållande till ljuset ändras kan färgen förändras. Ett vanligt sätt att studera detta är i ett mineralmikroskop. Hur stor effekt som syns beror bland annat på kristallens orientering och hur mycket ljus som kan passera genom den.

Hjalmar Sjögren valde 1884 ett namn byggt på grekiskans allaktein, ”att förändras”. Namnet och färgegenskapen hör alltså till samma beskrivningshistoria. Pleokroismen är ett användbart optiskt kännetecken, men räcker inte ensam för att identifiera ett okänt mineral.

Med lupp är kristallformen ofta lättare att studera än den fulla färgvariationen. Allaktit kan bilda långsträckta, bladformiga eller platta kristaller med kilformiga avslutningar. De kan sitta samlade i grupper eller klä små hålrum. Grupper på några millimeter finns beskrivna.

Mineralet har glasglans och en tydlig spaltning, vilket innebär att det lättare delar sig längs en viss riktning i kristallen. Dessa egenskaper är användbara tillsammans med formen och fyndsammanhanget, men liknande drag förekommer hos andra mineral.

I svenska förekomster är allaktit beskriven som ett sekundärt mineral i tunna gångar genom omvandlad manganmalm. Sekundärt betyder här att det har bildats i ett senare steg än den malm som gångarna skär igenom. Vid Mossgruvan nämns bland annat hausmannit, hematolit och fluorit som följeslagare. Gångarna visar var i malmen den senare mineralbildningen skedde.