Akrochordit

Malmplockaren Karl Finneman hittade mineralet 1915 eller 1916 i den del av Långbans gruva som kallades Japan, omkring hundra meter under marken. Endast sju små bitar med det då okända mineralet togs till vara. Gustav Flink undersökte senare materialet och beskrev akrochordit 1922.

På de första proven satt gulaktiga till mörkt rödbruna kristallgrupper i öppna sprickor i hausmannitmalm. Hausmannit är ett manganoxidmineral. Baryt och pyrokroit fanns intill. Flink valde namnet efter ett grekiskt ord för vårta, med syftning på de rundade grupperna.

Det som ser ut som en liten knopp kan bestå av många långsmala kristaller som växer utåt från ett gemensamt område. Akrochordit kan även bilda solfjäderlika eller nästan parallella kristallgrupper. En lupp gör uppbyggnaden tydligare än vad den jämna ytterkonturen avslöjar för blotta ögat.

Kristaller på upp till ungefär två millimeter finns beskrivna, men många är mindre. Brunröda och gulbruna färger är vanliga i beskrivningarna; också blekrosa material förekommer. Formen är mer användbar än en enskild färgton, men varken rundade grupper eller låg hårdhet är unika för akrochordit.

I ett prov är det därför särskilt intressant att se om grupperna sitter på en öppen sprickyta och vilka mineral som utgör underlaget. Det hjälper till att jämföra med beskrivna förekomster. En säker artbestämning behöver ändå stöd av analys när närstående manganarsenater inte kan skiljas åt visuellt.

En senare kristallstrukturstudie förde samman akrochordit med två närstående mineral i akrochorditgruppen. Arterna har likartad atomuppbyggnad men olika kemisk sammansättning. Släktskapet bestäms av hur kristallerna är byggda, inte bara av att de kan bilda liknande små kristallgrupper.