Adelit

Långban och Kitteln anges som adelitens två svenska typförekomster: båda knyts till materialet bakom mineralets beskrivning. Vid Långban förekommer adelit i järn- och manganmalm som har omvandlats genom metamorfos, alltså förändringar i bergarten vid förhöjt tryck och temperatur.

Bland följeslagarna i Långban finns arsenoklasit och sarkinit, som också innehåller arsenik. För Kitteln nämns i stället bland annat hausmannit, magnetit och gedigen koppar. Listorna gäller de beskrivna förekomsterna; de betyder inte att alla mineral måste finnas tillsammans på varje prov.

Adelit förekommer ofta som korniga massor där enskilda kristallytor är svåra att urskilja. Välutbildade kristaller kan däremot vara platta eller avlånga och nå några millimeters storlek. Även rundade kristallgrupper är beskrivna. En lupp hjälper därför främst med att se hur kornen sitter ihop och var gränserna mot andra mineral går.

Färgen kan vara vit, grå, gulaktig, blekgrön eller brun. Den breda variationen gör färgen svår att använda som ett säkert kännetecken. Ett ljust korn från en manganmalm kan tillhöra flera olika arter, och adelit behöver vanligtvis skiljas från dem genom mineralogisk analys.

För ett redan insamlat prov är det värdefullt att behålla uppgiften om den exakta fyndplatsen och vilka mineral som sitter intill. Skillnaden mellan Långban och Kitteln går annars förlorad, även om båda bara skrivs som ”Värmland” på etiketten. Lokaliteten ger sammanhang, men ersätter inte själva bestämningen.

Hjalmar Sjögren beskrev och namngav adelit 1891. Namnet kommer från grekiskans adelos, ungefär ”otydlig”, och syftar på mineralets bristande genomskinlighet. Det speglar hur materialet uppfattades vid beskrivningen; även mer genomskinliga adelitkristaller finns dokumenterade.