Skarn

Det finns ingen enda skarnfärg att leta efter. Titta i stället efter grova eller täta mineralaggregat och efter hur de ligger i förhållande till kalksten, marmor, intrusiva bergarter eller andra omvandlade led. I Bergslagen finns skarn där granat, pyroxen eller amfibol dominerar, men också manganrika varianter.

Skarn kan ligga som oregelbundna ersättningszoner, band eller massiva partier. Kontakten mot omgivande berg är därför ofta mer informativ än ett löst prov. I starkt veckad berggrund kan samma skarnhorisont dessutom återkomma och ändra utseende längs sträckningen.

Marmor kan ligga direkt intill skarn och kan själv innehålla silikatmineral. En gräns kan därför vara gradvis. Skarnnamnet blir säkrare när mineralförändringen kan följas tillsammans med kontakten och den omgivande geologin.

Mineraliserat skarn är inte samma sak som skarn i allmänhet. Yxsjöberg visar att skarn kan bära ekonomiskt viktiga mineral, men andra skarn saknar sådan mineralisering helt.

Relaterade bergarter

Marmor och andra kalkrika bergarter är vanliga värd- och kontaktbergarter i skarnmiljöer.

Kalkrika sedimentära bergarter kan omvandlas och reagera i skarnbildande miljöer.

Skarn kan bildas när heta vätskor och värme driver kemiska reaktioner i kalkrika bergarter, ofta nära en magmatisk intrusion. Vätskorna kan föra in vissa ämnen och föra bort andra, så att nya mineral växer fram och den äldre bergarten ersätts steg för steg.

När en bergart förändras på det sättet genom att ämnen samtidigt tillförs och bortförs använder geologer ordet metasomatism. Fackordet beskriver alltså själva kemiska ombyggnaden; i fält syns resultatet som nya mineral och förändrade zoner vid eller nära kontakten.

Skarn har ingen enda mineraluppsättning. Granat, pyroxen och amfibol är vanliga mineralgrupper i många svenska skarn, men proportionerna varierar kraftigt. Kalcit, kvarts och andra mineral kan också ingå beroende på ursprungsberg och vilka vätskor som har reagerat med det.

En geologisk historia i flera kapitel

En skarnmiljö behöver inte ha skapats i ett enda ögonblick. Först kan kalkrika och vulkaniska sediment ha avsatts. Senare magmatism och heta vätskor kan ha drivit mineralreaktioner och skarnbildning. Därefter kan regional metamorfos och deformation ha veckat, omkristalliserat och delvis byggt om samma zon igen. Yngre sprickor och vätskor kan dessutom lägga till ytterligare mineral.

Det är särskilt tydligt i västra Bergslagen. Ny kartläggning och åldersbestämning av Persberg, Långban och Nordmark visar att de vulkaniska värdbergarterna bildades ungefär samtidigt för omkring 1,89 miljarder år sedan och att flera skarnjärnmalmer sannolikt hör till jämförbara delar av samma vulkanisk-sedimentära lagerföljd. Senare hydrotermal omvandling, metamorfos och deformation har däremot påverkat områdena olika och bidragit till dagens stora variation.

Skarn har en särskilt stark svensk koppling till Bergslagen. I Persberg myntade Alfred Elis Törnebohm begreppet skarn i sitt arbete över malmtrakten 1875. Moderna SGU-studier av Persberg, Långban och Nordmark visar samtidigt hur olika skarnmiljöerna kan vara. Yxsjöberg är ett separat exempel där volframmineralet scheelit historiskt varit knutet till mineraliserat skarn.

Vanliga sammanhang är kontakt- och omvandlingszoner där kalkrika bergarter möter magmatiska kroppar och mineralrika vätskor. Men den geologiska historien kan vara betydligt mer komplicerad än en enkel kontakt mellan två bergarter.

Skarnnamnets historia

Ordet skarn har en ovanligt tydlig svensk historia. Törnebohm använde och myntade begreppet i sitt klassiska arbete om Persbergs malmtrakt 1875. Sedan dess har ordet blivit internationellt, men moderna studier visar samtidigt att skarn rymmer många olika mineralblandningar och bildningshistorier.