Pegmatit

Börja med kornstorleken. I en pegmatit kan kvarts och fältspat bilda sammanväxta kristaller som är många centimeter stora, ibland betydligt större. Glimmer kan synas som tydliga blanka tavlor. Titta sedan på hela pegmatitgången eller det sammanhängande pegmatitpartiet: pegmatiten uppträder ofta som en ljus gång eller lins som skär genom en äldre bergart, och kristallstorleken kan ändras markant från kanten mot mitten.

En pegmatit kan förändras tydligt från kanten in mot mitten. Nära kanten kan kristallerna vara mindre, medan andra delar består av mycket grov fältspat och kvarts. I vissa pegmatiter finns ett kvartsrikt parti nära mitten, i andra inte. Därför kan två delar av samma pegmatit se förvånansvärt olika ut.

Pegmatitens mest iögonfallande drag är de stora kristallerna, men deras fördelning kan vara minst lika viktig. I äldre svenska fältspatbrott har enskilda fältspatkristaller på flera meters storlek dokumenterats, samtidigt som samma pegmatit kunde innehålla finkornigare partier och andra oregelbundna delar. Se därför kristallstorleken som en del av ett mönster genom pegmatiten — inte som ett löfte om att hela gången ser likadan ut.

Grovkornig granit kan likna pegmatit, men pegmatit kännetecknas av den mycket grova texturen och uppträder ofta som en avgränsad gång eller kropp. Aplit kan förekomma i samma magmatiska miljö men är tvärtom finkornig. Ett enda stort mineralkorn räcker därför inte för att kalla ett prov pegmatit — titta på hela texturen och kontakten mot omgivande berg.

Relaterade bergarter

Granit och många pegmatiter innehåller samma vanliga huvudmineral, men pegmatit har betydligt grövre textur och uppträder ofta som gångar eller mindre kroppar.

Aplit kan förekomma tillsammans med pegmatit men är finkornig i stället för mycket grovkristallin.

Pegmatit hör till de magmatiska gångbergarterna. När vattenrik magma eller en sen granitisk smälta kristalliserar kan vatten och andra flyktiga ämnen underlätta transporten av ämnen och tillväxten av mycket stora kristaller. I vissa pegmatiter fortsätter kristallisationen så långt att ämnen som passar dåligt in i de vanligaste bergartsmineralen blir allt mer koncentrerade.

Kristallisationen sker inte alltid jämnt genom hela pegmatitgången eller det sammanhängande pegmatitpartiet. Olika mineral kan bli vanligare i olika delar, och material som kristalliserar senare kan samlas längre in. Mönstret behöver däremot inte vara regelbundet, och vissa pegmatiter saknar tydliga inre gränser. Därför är det bättre att beskriva vad man faktiskt ser än att utgå från att alla pegmatiter är uppbyggda på samma sätt.

Mineralogi

I granitiska pegmatiter är kvarts och fältspat de viktigaste mineralen. Kalifältspat, ofta mikroklin, kan förekomma tillsammans med plagioklas eller albit, och både biotit och muskovit är vanliga glimmermineral. Den kombinationen är betydligt mer typisk än de sällsynta mineral som pegmatiter ofta blivit berömda för.

Turmalin och granat förekommer i vissa pegmatiter. I en mindre grupp pegmatiter har vissa ämnen samlats i ovanligt höga halter. Då kan det även finnas mineral som innehåller litium, cesium, beryllium, niob, tantal, yttrium eller andra sällsynta jordartsgrundämnen. Det gäller alltså vissa pegmatitsystem, inte något man kan förutsätta när man hittar en vanlig pegmatitgång.

Svenska pegmatiter finns i många urbergsområden och kan skilja sig mycket åt mellan olika lokaler. Vid Ytterby på Resarö bröts kvarts och fältspat ur en pegmatit som blev världsberömd genom mineral med sällsynta jordartsgrundämnen; material därifrån fick stor betydelse för upptäckten och utforskningen av bland annat yttrium. Vid Varuträsk i Västerbotten är historien en annan: där finns en pegmatit som är särskilt rik på litium och cesium, med bland annat petalit, spodumen, lepidolit och pollucit, som bröts under 1930- och 1940-talen. Bergartsnamnet pegmatit anger inte hela mineralhistorien, som också beror på hur den enskilda pegmatiten bildades och utvecklades.

I häll kan pegmatitgångar skära granit, gnejs, amfibolit och andra äldre bergarter. Sådana kontakter är geologiskt värdefulla eftersom en gång som skär en annan bergart måste vara yngre än det den skär. I Falunområdet har SGU till exempel beskrivit pegmatit som skär både amfibolit och metagranit.