Marmor

I geologin betecknar marmor en metamorf karbonatbergart. I stenhandel används marmor ibland bredare om polerbara stenar som inte är marmor i geologisk mening. Ett handelsnamn eller en blankpolerad yta räcker därför inte för bergartsbestämningen.

Vit är bara en möjlighet

Ren karbonatmarmor kan vara mycket ljus, men marmor kan också vara grå, grön, rosa eller kraftigt bandad. Färgen orsakas av andra mineral och bör inte användas som en enkel artbestämning.

Kalcitrik marmor reagerar tydligt med utspädd syra. Dolomitrik marmor kan reagera svagare. Syratestet säger främst något om karbonatmineralet och ersätter inte en hel bergartsbedömning.

I fält

På en färsk yta kan marmor få ett tydligt kristallint, nästan sockerkornigt utseende. Jämför med kalksten: om fossil och tydlig sedimentär lagring har försvunnit och karbonatkornen i stället har vuxit ihop till en kristallmosaik talar det för metamorf omvandling. Ett litet handprov räcker ändå inte alltid för att skilja alla karbonatbergarter åt.

Vit färg, kristallglans och polerbarhet är inte säkra kännetecken. Kvartsit kan också vara ljus och kristallin. Bedöm karbonatmineralen och sammanhanget tillsammans med texturen; ett handelsnamn ger inget geologiskt facit.

Metamorfosen kan sudda ut ett helt sedimentärt landskap och lämna kvar en ny mosaik av karbonatkristaller.

Kalksten eller marmor?

Kalksten kan bevara fossil, sedimentlager och andra ursprungliga drag. Marmor har i stället omkristalliserats och får en mer sammanvuxen kristallmosaik. Övergången kan vara gradvis där metamorfosen ökar.

Marmor förekommer i metamorfa terränger med äldre karbonatlager och i kontaktzoner kring intrusioner. Den används också som byggnads-, skulptur- och dekorsten, men tekniska egenskaper varierar mellan olika marmortyper.

Kalksten: Vanlig protolit och sedimentär motsvarighet.

Dolomit (bergart): Kan metamorfoseras till dolomitrik marmor.

Kalksten eller dolomitbergart kan omvandlas genom metamorfos så att karbonatmineralen omkristalliseras. Den ursprungliga bergarten kallas protolit. I marmor har karbonatkristallerna vuxit samman; kalcit och dolomit är vanliga huvudmineral.

Kristaller i stället för sediment

I en marmor har de ursprungliga karbonatkornen vuxit om under metamorfos. Fossil, lagring och andra sedimentära strukturer kan därför bli otydliga eller helt försvinna. På en färsk yta kan bergarten få ett tydligt kristallint, nästan sockerkornigt utseende.

Kalcit eller dolomit dominerar. Glimmer, kvarts, grafit och olika kalciumsilikatmineral kan förekomma om den ursprungliga kalkstenen innehöll andra ämnen eller om bergarten reagerat med omgivningen.

Ekeberg och Glanshammar i Närke är dokumenterade exempel på dolomitmarmor som svensk natursten. Här gäller namnet en metamorf karbonatbergart; det är inte en synonym till sedimentär dolomitbergart.

Marmor i svensk byggd miljö

Kolmårdsmarmor är ett välkänt svenskt exempel på marmor som dekorsten. Vid Stockholms stadshus finns bland annat detaljer i Kolmårdsmarmor i och kring Wallenbergs mur.

Den gröna färgen är inte en egenskap hos all marmor. Den kommer från den särskilda mineralogin i just Kolmårdsmarmorn. Lokala stensorter kan därigenom få en tydlig egen karaktär.