Kalksten

Titta efter lagring, fossilfragment och hur grov eller finkornig stenen är. På Gotland finns allt från mycket finkornig kalksten till grövre bergarter byggda av kalkfragment och revmaterial. Fossil kan vara en stark ledtråd, men frånvaro av synliga fossil utesluter inte kalksten.

Kalksten kan vara jämn och tät, tydligt skiktad eller uppbyggd av grova fragment och revstrukturer. Skillnaderna påverkar också hur bergarten vittrar och hur lätt vatten kan lösa upp den och skapa sprickor, håligheter och karstformer.

Synliga fossil kan snabbt avslöja en kalkstens marina historia, men de finns inte i varje prov. På Gotland förekommer både revartad och mycket finkornig kalksten. Titta därför också på skiktning, kornstorlek och hur stenen är uppbyggd.

Marmor består också ofta till stor del av kalcit, men har bildats när kalksten omkristalliserats vid metamorfos. Då försvinner ofta mycket av den ursprungliga lagringen och fossilstrukturen.

Dolomitbergart liknar kalksten men domineras av dolomit i stället för kalcit. Säkert skiljande kan därför kräva mer än färg och ett snabbt ögonkast.

Relaterade bergarter

Marmor bildas när kalksten eller annan karbonatbergart omkristalliseras vid metamorfos.

Dolomitbergart liknar kalksten men domineras av mineralet dolomit.

Mycket svensk kalksten började som kalkrikt material på en havsbotten. Med tiden begravdes materialet, pressades samman och bands ihop till fast berg. Skal och andra organiska rester kan bidra mycket till kalken, men kalksten kan också bildas genom utfällning direkt ur vatten.

Grunda hav, rev och andra miljöer där kalkrikt material kan samlas är vanliga bildningsmiljöer. På Gotland ligger flera olika typer av kalksten nära varandra inom samma regionala berggrund.

Kalcit är huvudmineralet i vanlig kalksten. Lera, kvarts, dolomit och organiskt material kan blandas in i olika mängd och förändra både färg, hårdhet och hur bergarten vittrar.

Kalksten kan också bildas utan att kalken först har varit ett skal. Vatten kan innehålla löst kalcium och karbonat. När de kemiska förhållandena förändras kan kalcitkristaller börja bildas direkt i vattnet och ansamlas som kalkrikt sediment. Det är detta som menas med att kalk ”fälls ut” ur vatten.

Kalksten präglar flera svenska landskap på olika sätt. Gotland har siluriska kalkstenar med stor variation från finkorniga lager till revkalksten. På Öland ligger omfattande ordoviciska kalkstenslager över äldre kambrosediment. I Västgötabergen har kalkstenslagren bevarats under ett mycket yngre och motståndskraftigt diabaslock.

Där kalksten ligger nära markytan kan regn- och grundvatten långsamt lösa upp berget längs sprickor. Det kan skapa karst med vidgade sprickor, håligheter och andra former, men olika kalkstenstyper reagerar olika starkt.

Användning och kultur

Kalksten har länge använts som byggnadssten och som råvara för kalk och cement. På Gotland finns en lång historia av kalkbränning; kalkbruk användes bland annat till byggnader och murverk långt före den moderna cementindustrin.

På Gotland har kalkbränning dokumenterats under flera hundra år och hade stor betydelse för murbruk och senare industri. På Västgötabergen har kalkstenen också länge brutits som byggnadssten och senare för cement och jordbrukskalk. Bergarten har alltså satt spår både i landskapet och i byggnadshistorien.

Karst – sprickor, grottor och sänkor

Där vatten långsamt löser upp kalksten längs sprickor kan karst bildas. Karst är ett samlingsnamn för former som uppstår när svagt surt regn- och grundvatten löser karbonatberg: sprickor kan vidgas till kanaler och grottor och marken kan få slukhål eller andra sänkor. Bjurälvens karstlandskap i Jämtland är ett tydligt svenskt exempel, och karststrukturer finns också på Gotland.

Ölands runstenar

Ett ovanligt konkret kulturhistoriskt exempel finns på Öland: nästan alla de mer än 160 kända öländska runstenarna är huggna i öns lokala kalksten. Bergarten är alltså inte bara en del av landskapet utan också av det synliga kulturarvet.