Gnejs

Följ de ljusa och mörka banden längs hällen. Om de fortsätter, böjer av eller veckas är det ofta mer informativt än en enskild färg. Många gnejser har också ljusa ådror eller större fältspatkorn som ligger i samma övergripande riktning.

När många mineralkorn ligger riktade åt samma håll får bergarten en tydlig struktur. Geologer kallar den riktningen foliation. I gnejs kan mineralen dessutom vara samlade i ljusare och mörkare band eller ådror, så att strukturen blir synlig redan på avstånd.

I en ögongnejs ligger större fältspatkorn som rundade eller utdragna ”ögon” i en finare, riktad grundmassa. I Kungsbacka–Varberg beskriver SGU exempel där mikroklinögonen är flera centimeter stora. Formen och riktningen kan bevara spår av hur bergarten pressats och dragits ut.

Granit kan innehålla samma huvudmineral som en granitisk gnejs. Skillnaden syns ofta i hur mineralen ligger: granit har vanligen en mer jämn kristallmosaik, medan gnejsen har tydligare riktning, bandning eller ådrighet.

Migmatit ligger nära gnejs men visar tydliga tecken på att delar av bergarten har börjat smälta och sedan stelnat igen som ljusa ådror eller partier.

Relaterade bergarter

Granitisk gnejs kan ha ungefär samma mineral som granit, men gnejsen har tydligare metamorf struktur.

Migmatit bildas när delar av en höggradigt metamorf bergart börjar smälta.

Mylonit och gnejs kan båda vara folierade, men mylonitnamnet betonar stark deformation och kornstorleksminskning i en zon.

Gnejs bildas när en äldre bergart utsätts för hög temperatur, tryck och ofta kraftig deformation. Mineralen kan omkristalliseras och läggas i en tydlig riktning, samtidigt som ljusa och mörka delar skiljs åt i band och ådror.

Vid ännu högre temperatur kan delar av en gnejs börja smälta. Det ljusa materialet kan då samlas i ådror som stelnar igen. När blandningen av metamorf bergart och sådana uppsmälta partier blir tydlig talar man om migmatit.

Gnejs har ingen enda bestämd mineraluppsättning eftersom den kan ha olika ursprung. En granitisk gnejs innehåller ofta mycket kvarts och fältspat, medan gnejser som bildats ur andra bergarter kan ha helt andra proportioner och mörka mineral. Mineralen måste därför läsas tillsammans med strukturen.

Gnejsig berggrund är vanlig i många delar av Sverige. I Kungsbacka–Varberg skiljer SGU mellan bland annat granitisk gnejs, granitisk–tonalitisk gnejs, ögongnejs och gnejser som har vulkaniskt eller sedimentärt ursprung. På båda sidor om Mylonitzonen i västra Sverige finns gnejsiga granitoider och granitoida gnejser, vilket visar hur starkt den regionala deformationen har format berggrunden.

Gnejs är särskilt vanlig i äldre berggrund som har legat djupt i jordskorpan och påverkats av bergskedjebildning. Där kan stora områden ha omvandlats och deformerats samtidigt.

Gnejs i Mariestadstrakten

I Mariestadstrakten i Västra Götaland blir det konkret. Berggrunden i och kring E20-korridoren innehåller flera typer av gnejs, bland annat granitiska och granodioritiska varianter. I äldre detaljbeskrivningar från området anges biotit och hornblände som vanliga mörka mineral i flera av gnejstyperna; ibland dominerar biotit, ibland hornblände. Det betyder inte att varje vägskärning längs E20 ser likadan ut, men det ger ett lokalt exempel på vad de mörka banden i en västsvensk gnejs faktiskt kan bestå av.

Mylonitzonen och Skansen Kronan

I sydvästra Sverige är Mylonitzonen en viktig nyckel till varför så mycket berggrund är gnejsig. Mylonitzonen är inte ett enda sammanhängande lager av mylonit, utan en storskalig plastisk deformationszon som sträcker sig från trakten norr om Varberg, via Vänern och vidare mot Värmland och Norge. Den markerar gränsen mellan stora berggrundsenheter som pressades och försköts under den svekonorvegiska bergskedjebildningen. På båda sidor finns gnejsig berggrund, men med olika ursprung och metamorf historia.

Gnejs syns också i byggd miljö. Skansen Kronan i Göteborg, som togs i bruk 1698, har fyra till fem meter tjocka murar av granit, gnejs och diabas. Där blir gnejsen bokstavligen en del av stadens historiska försvarsmur.