Diabas

Diabas är ofta mörkgrå till svart och finkornig till medelkornig. I smala gångar kan kornen vara mycket små, medan grövre diabas kan visa mineralen tydligare. Färgen ensam räcker inte: titta också efter om bergarten bildar en gång som skär äldre berg eller en mer horisontell skiva mellan lager.

I många diabaser ligger små, avlånga plagioklaskristaller sammanvävda med mörk pyroxen. Mönstret kan vara svårt att se utan lupp i finkorniga prov, men i grövre diabas kan de ljusare plagioklaskornen ge stenen ett svagt spräckligt utseende.

Västgötabergens plana former hänger ihop med en yngre diabas som ligger ovanpå äldre sedimentära bergarter. Diabasen är mer motståndskraftig mot erosion och har därför hjälpt till att bevara lagren under sig. Kinnekulle är ett tydligt exempel där det mörka diabaslocket skyddar en mycket äldre lagerföljd.

Basalt är vanligen finkornigare och har stelnat som lava vid jordytan. Gabbro är grövre och har stelnat djupare. Eftersom alla tre kan ha liknande mineralogi är kornstorlek och hur bergarten ligger i berggrunden viktiga ledtrådar.

Relaterade bergarter

Basalt har liknande mafisk sammansättning men stelnar som lava vid eller nära jordytan och är oftast finkornigare.

Gabbro har liknande mafisk sammansättning men kristalliserar djupare och blir oftast grövre.

Diabas bildas när mörk magma som är rik på järn och magnesium tränger in i berggrunden och stelnar på relativt grunt djup. Om magman fyller en spricka bildas en gång. Om den i stället breder ut sig som en flack skiva mellan äldre lager kallas intrusionen en lagergång.

Diabas hamnar mellan basalt och gabbro både i uppträdande och ofta i kornstorlek. Basalt stelnar som lava vid jordytan och blir vanligtvis mycket finkornig. Gabbro stelnar djupare och långsammare och blir grövre. Diabas stelnar i sprickor eller skivor inne i jordskorpan.

Plagioklas och pyroxen är vanliga huvudmineral i diabas. SGU:s analyser av enskilda svenska prover visar också mindre mängder bland annat titanomagnetit och apatit samt mineral som bildats när diabasen senare omvandlats. De lokala proverna visar variation och är inte ett recept för all diabas.

Diabasgångar finns i många delar av Sverige, men Västgötabergen ger en särskilt tydlig berättelse. För omkring 280 miljoner år sedan trängde diabas in som lagergångar ovanpå och mellan de äldre sedimentära lagren. Diabasen står bättre emot erosion och fungerar i dag som ett skyddande lock på flera platåberg. På Kinnekulle ligger diabasen över bland annat sandsten, skiffer och kalksten.

Diabas kan bilda smala till mycket breda gångar som skär äldre berggrund, men också lagergångar som följer en mer horisontell nivå. I Göteborgstrakten beskriver SGU gångar från mindre än en meter till omkring tvåhundra meter breda, ett regionalt exempel på hur mycket storleken kan variera.

Lugnåsberget utan diabaslock

Kinnekulle är ett tydligt exempel. Under diabaslocket finns bland annat sandsten, skiffer och kalksten. På Lugnåsberget saknas däremot det skyddande diabastäcket, vilket har gjort att mycket mer av den sedimentära lagerföljden har eroderats bort.

Diabas i byggnader och konst

Diabas har också blivit en känd svensk natursten. Skansen Kronans fyra till fem meter tjocka murar i Göteborg består av granit, gnejs och diabas. Helt andra svenska diabasförekomster har brutits som svart byggnadssten; stenbranschen dokumenterar svensk diabas bland annat i Riksbankens fasad i Stockholm, Empire State Building och minnesmärket vid World Trade Center.

Den svarta stenen används också i konst. Skulptören Pål Svensson har arbetat mycket i diabas, bland annat med verket ”Sprungen ur” i Wanås skulpturpark. De här byggnads- och konstexemplen ska inte blandas ihop med Västgötabergens platådiabas – de visar att olika svenska diabasförekomster har fått olika praktisk och kulturell betydelse.