Alunskiffer

Den mörka färgen och den fina lagringen kan hjälpa dig att känna igen alunskiffer, men färgen säger inte hur mycket uran, svavel eller andra grundämnen ett visst lager innehåller. Titta hellre på lagerföljden, hur stenen vittrar och vilka bergarter som ligger över och under. Kemiska halter kräver analys.

Andra mörka skiffrar kan se liknande ut. Den fina lagringen och bergarterna runt omkring hjälper därför mer än enbart den mörka färgen när ursprunget ska bedömas.

Alunskiffer är både en bergart och en tids-/miljömarkör för delar av Sveriges kambrium.

Mörk skiffer och rödfyr är olika ledtrådar

Andra mörka, finkorniga sedimentbergarter kan likna alunskiffer. Lagerföljden hjälper vid bestämningen, men varken färg eller utseende visar uran- eller metallhalt. Halterna varierar mellan områden och mellan lager.

Rödfyr är processat restmaterial efter förbränning eller bearbetning av alunskiffer. Den röda till orange färgen hör samman med oxidation av järn. En rödfyrshög är ett spår av industrihistoria och visar inte hur naturlig alunskiffer ser ut.

Sandsten: Grovare klastisk sedimentbergart med helt annan kornstorlek.

Metasediment: Alunskiffer kan efter metamorfos ingå i metasedimentära enheter.

Alunskiffer bildades när mycket finkornigt sediment och organiskt material samlades på havsbottnar där syretillgången var begränsad. Under begravning och litifiering blev slammet till fast berg.

Det organiska innehållet bidrar till den mörka färgen, men färgen säger inte hur mycket metall eller sulfidmineral som finns i ett visst prov. Sammansättningen varierar och behöver analyseras när sådana frågor är viktiga.

Alunskiffer är ofta tunnlagrad eller skiffrig och kan vara nästan svart. De flesta mineralkorn är för små för att bestämmas med blotta ögat. Lermineral och mycket fina sedimentkorn dominerar tillsammans med organiskt material.

Vittring kan förändra ytan kraftigt. Därför kan en gammal exponerad skifferyta se annorlunda ut än ett färskt brott.

Mineral i det fina sedimentet

SGU anger lermineral, finkornig kvarts och fältspat som viktiga mineraliska komponenter, tillsammans med bland annat organiskt material, karbonat och fosfat. Uran, vanadin, molybden och nickel kan förekomma, men mängderna kan inte avgöras med ögat.

Alunskiffer förekommer i södra Sveriges paleozoiska områden och längs fjällkedjans östra rand. De svenska lagren bildades huvudsakligen under kambrium i marina miljöer.

Bergarten har också stor resurs- och miljörelevans eftersom olika lager kan innehålla bland annat organiskt kol, svavel och förhöjda halter av vissa grundämnen. Det är ändå viktigt att inte överföra ett analysvärde från en lokal till all alunskiffer.

Från alunbruk till Ranstad

Alunskiffer har satt tydliga spår i svensk industrihistoria. I Andrarum i Skåne användes skiffern under lång tid vid alunframställning, och på flera andra håll brändes den tillsammans med kalk eller användes för skifferolja och andra försök.

Vid Ranstad på Billingen utvanns uran ur alunskiffer under 1960-talet. På flera gamla brytningsplatser finns fortfarande rödfyr – rödorange högar av bränd alunskiffer – som ett synligt industriminne och samtidigt ett material som kan innehålla förhöjda metallhalter.